syns en båt ute på sjön; det är säkert Johanna, som kommer.
- Gott, sade korporalen, vill ni som jag, så gå vi ned och möta henne
vid sjöstranden. Emellertid skall du, Ingrid, laga till litet mat åt oss.
Herrarne få hålla till godo med vad huset förmår.
Det var verkligen Johanna, korporalens äldre dotter, som kom roende.
Den raska flickan var ensam i båten och skötte själv årorna med vana
och kraftiga händer. Johanna tjänade som ladugårdsdeja hos patron
Brackander på Trevnadslösa. Från denna herregård till korporalens
stuga, tvärs över sjön, var en fjärdedels mil, men den unga flickan
räknade icke årtagen, när rodden gällde hemmets härd, där kära
anhöriga och fästmannen väntade henne.
När båten var nära stranden, lade Johanna upp årorna, hoppade i land
och drog jullen med ett kraftigt tag ett stycke upp på det torra. Johannas
hela väsende vittnade om raskhet och hälsa. Och ändå var hennes
ansikte så fint, hennes hy så ren och hennes ögon så klart ljusblå, att
många av Amaranterordens förnäma skönheter skulle haft skäl att
avundas henne. De små händerna voro kanske något för röda och
valkiga av arbete för att behaga i en salong -- men Sven masmästare
tyckte om dem desto mera.
Den lilla familjen och dess gäster återvände nu till stugan. Sven
masmästare räckte Johanna en liten förgät-mig-ej, som han funnit vid
sjöstranden, och detta var allt det galanteri, man hos honom kunde
upptäcka. De gingo vid varandras sida utan att tala många ord, men
deras okonstlade väsen vittnade tillräckligt om den glädje, de kände
över att få se och vara nära varandra.
Sådana möten inträffade tämligen sällan; emedan arbetet vid
masugnarne fortgår även om söndagarne, var det blott en eller två
gånger i månaden, Sven kunde slå sig lös för att träffa Johanna i kyrkan
eller i faderns stuga.
Man satte sig till bords. På en vit duk stod ett fat med potatis, ett annat
med fisk, som korporalen föregående dagen egenhändigt dragit upp ur
sjön, samt en stor kanna av oäkta porslin, fylld med den raraste mjölk.
Brödet bestod av havreblandat korn, väl bakat och särdeles mört. Detta
var hela anrättningen, men ingen lämnade bordet hungrig. Härefter
framtog korporalen postillan och psalmboken, påtog sina gamla brillor
och uppläste med klar röst dagens evangelium, varefter han uppdrog åt
Göran att föreläsa predikningen.
Vår djäkne kände sig fattad av en känsla, den han förut aldrig erfarit. I
kretsen av dessa genom oskrymtad gudsfruktan och inbördes kärlek
förädlade naturmänniskor var det liksom om ett friskare, men
allvarligare liv genomströmmat honom. Ljuva minnen vaknade i hans
barm, minnen från hans barndom, då fader och moder ännu levde, och
han själv, ett oskyldigt barn, uppväxte i deras vård under den gamla
hyddans tak. Han föreläste ur postillan med anda och övertygelse, och
predikantens enkla ord voro likasom hämtade ur hans eget hjärta.
Ämnet var människans barnaförhållande till Gud, och huruledes hon
genom detta förhållande är i stånd att med inre lugn och lycka bestå de
hårdaste prövningar, för vilka den på sin egen kraft trotsande måste
duka under.
Efter predikningens slut tryckte korporalen Görans hand och lovordade
hans vackra utförsgåvor. Man gick därefter på husfaderns förslag till
trädgårdstäppan och tog där plats på en bänk, som beskuggades av en
gammal enstaka lind. Alla voro tysta, till och med den lille pratsamme
Adolf. Korporal Brant såg fundersam ut, stoppade sin pipa och sade
slutligen:
- Med anledning av vad vi i dag hört, kom jag, såsom ofta sker, att
tänka på min salig vän Stål, din far och min gamle krigskamrat, käre
Sven. Stål tjänte liksom jag vid Albo kompani; han var flygelman, ty
han höll sina sex fot och sex tum, likasom du, Sven, och jag var hans
nästa man i ledet. Vi voro goda vänner, delade ljuvt och lett, och voro
alltid vid varandras sida, såväl i kulregnet som på marscher och i
bivuaken. Men det var ej till detta jag ville komma utan till något annat.
Stål var en barnafrom människa och försummade ingen kväll sin bön
till Gud. Det var en kort bön, som han lärt av mor sin, och han uppläste
den av gammal vana med hög och ljudelig röst, innan han, med ränseln
under huvudet och geväret vid sidan, somnade. Det var, med ett ord,
den lilla bönen: "Gud, som haver barnen kär, se till mig, som liten är" o.
s. v. Nu kunnen I väl tänka, att många av våra kamrater tyckte det vara
lustigt, att den gamle skäggige Stål, som var den längste karlen i
kompaniet, kallade sig "barn" och "liten", men sådant bekymrade
honom föga, ty, som han sade, Gud mäter icke människorna med
alnmått, och Guds barn ville han vara, om han än bleve aldrig så
gammal.
Korporalen tystnade åter för en liten stund och tycktes försjunken i sina
minnen. Sven masmästare torkade
Continue reading on your phone by scaning this QR Code
Tip: The current page has been bookmarked automatically. If you wish to continue reading later, just open the
Dertz Homepage, and click on the 'continue reading' link at the bottom of the page.