De Vandrande Djaeknarne | Page 7

med granna ringelblommor och stolta
pioner. Blommor utanför en lantlig stuga äro alltid goda tecken; de
bevisa, att sinnet hos invånarne icke är så förvildat eller nedtryckt, att
det ej öppnar sig för det täcka och älskliga i naturen. Vid ena gaveln
stodo trenne bikupor, och man hörde kring dem det tydliga "susurrus",
vid vilket herdarne i Virgils ekloger älska att slumra. Framför stugan,

närmare intill sjön, hängde nät att torka i solskenet, och över
förstugukvisten hade ett äkta par av det hederliga svalsläktet byggt sitt
bo.
Våra tre vandrare stego in. Stugans inre bar samma prägel av
hemtrevnad som dess yttre. Golvet var vitt och bestrött med
välluktande enris; en rödmålad pinnsoffa, några stolar med hjärtformigt
utskurna ryggstöd, en säng med snövitt sparlakan, ett bord, en byrå med
mässingsbeslag, en Moraklocka samt ett skåp, på vars dörr ägarens
namn prunkade i en krans av konstnärligt målade blommor, utgjorde
möbleringen. De vitmenade väggarne voro prydda med livligt
kolorerade tavlor från Lundströmska konstanstalten i Jönköping; där
såg man scener ur nya testamentet och ur svenska historien, skäggiga
sultaner till häst, Napoleon och "Karl XI:s syn på rikssalen". Över
pinnsoffan hängde en musköt med påskruvad bajonett och en gammal
soldathatt. Genom fönstret tittade solen vänligt och helgdagslikt in i
rummet.
- Se där ha vi Sven! sade en ung flicka, som för tillfället var ensam inne,
sysselsatt med att pryda den vitrappade spiseln med björklöv och
ringelblommor. Det var Ingrid, korporalens yngsta dotter, en
femtonårig jänta med ljust hår, stora blå ögon och friska kinder. Hon
ämnade säga något mera, men tystnade och slog förlägen ned ögonen,
då hon varseblev Svens obekanta följeslagare.
- God dag, lilla Ingrid, sade Sven och lyfte flickan högt i taket. Men säg
mig, var är far och mor och Johanna... Är Johanna kommen än?
- Mor är gången till kyrkan, far sitter i täppan och röker sin pipa, men
Johanna kommer väl snart, tänker jag, sade Ingrid. Jag skall säga till
far...
Flickan skyndade ut genom köksdörren, och kort därefter visade sig
korporalen.
Korporal Brant gick på träben -- ty då en kula har bortsnappat en
fortkomstledamot av kött och blod, har kronan ingen annan att giva i
ersättning än i bästa fall -- en av hård och god masurbjörk. Men detta

bekom korporalen föga; ja, träbenet och tapperhetsmedaljen voro på
sätt och vis korporalens käraste egendom: aldrig har en dansös med
sådan stolthet visat publiken en väl formad vad och nätt fot, som
korporalen skulle visat sitt träben för envar, som ville betrakta denna
anspråkslösa produkt av svarvarens konsterfarenhet. Sextio levnadsår,
genomsträvade dels under musköten, dels vid plogen, hade gråsprängt
hans hår och väldiga knävelborrar, men ej lyckats kröka hans höga,
axelbreda gestalt, som, inknäppt i en blå rock med blanka knappar, var
lika rak och militärisk som för trettio år sedan. Ansiktet låg i
allvarsamma, nästan bistra rynkor, men ögonen blickade vänligt och
milt under sina buskiga ögonbryn. Sådan var korporal Brant till sin
yttre människa. Djäknarne kände vid hans åsyn en djupare vördnad, än
om de sett hela Växjö konsistorium inträda; herrar konsistoriales torde
finna detta mycket besynnerligt, men förhållandet var verkligen sådant.
- Är herrarne samma djäknar, som för ett par dagar sedan voro i
Lomaryd? frågade korporalen, under det han slog sig ned i sin
pinnsoffa, drog några drag ur pipan och med handen strök sitt träben.
- Ja, korporal.
- Då vill jag fråga herrarne en sak så god som två: vad var det för
galenskaper, herrarne satte i huvudet på nämndemansmor? Jag träffade
för en stund sedan Ola Persson, och han berättade något spektakel om
herrarne och folket där på stället...
Adolf omtalade nu på ett putslustigt sätt historien om de signade
nubbarne. Korporalen drog ett ögonblick på munnen, men skakade
därefter allvarsamt huvudet och sade, i det han åter började stryka sitt
träben:
- Lille baronen kan visst tycka, att det där är roligt, men kan han också
tycka, att det är rätt? Skall man göra enfaldiga människor dummare och
vidskepligare, än de äro? Ynglingar, som få studera och lära och
inhämta kunskaper, böra väl hellre försöka hjälpa folk ur deras
villfarelser än bestyrka dem i sådana... Det är min mening om saken.
Och därmed utpustade korporalen ett duktigt moln ur sin pipa.

Göran och Adolf sågo icke så litet förlägna och handfallna ut vid denna
oväntade förebråelse.
- Men herrarne äro i alla fall bara unga pojkar, fortfor korporalen
muntert, och med pojkar får man ej räkna så noga, om de hava ett eller
annat upptåg för sig: det ligger i deras natur. Människan, tillade han
allvarsamt, skall först gå genom livets hårda rekrytskola och lida
mycket hugg, innan hon blir en allvarlig stridsman.
Sven masmästare, som innerligt skrattat åt Adolfs berättelse och sedan
under samtalets fortgång stått och sett ut genom fönstret, vände sig om
och sade:
- Det