De Vandrande Djaeknarne | Page 9

med avighanden sina ögon, i vilka
en fuktig glans var synbar.
Såsom läsaren redan vet, hade Svens far stupat i kriget mot Ryssland.
När korporal Brant hemvände, var det han, som meddelade sorgeposten
åt Ståls änka, som med en femårig son bebodde en backstuga och
befann sig i yttersta nöd, ty hon var sjuklig och oförmögen att arbeta.
Nu hade Brant själv hustru och barn att försörja, hade blivit invalid, var
krasslig av fältlivets mödor och försakelser och kunde således ej så
kraftigt som förr sköta plog och spade. Men detta hindrade honom ej att
åtaga sig den övergivna änkan och hennes son, och när gumman Stål
dog, tog han hennes son Sven till sig som eget barn. Han hade själv lärt
pojken att läsa och i allo vårdat sig om honom med lika stor ömhet som
om sina egna barn. Dock måste korporalen vid Svens uppfostran ofta
taga itu med hårdhandskarne, ty Sven var en styvsint pojke; men det
bättrades med åren, så att korporalen fick heder, glädje och nytta av sin
fosterson. Sven var duktig och ordentlig, skicklig både som

masugnskarl och smed, och den månadspenning han förtjänte, kom nu
hushållet väl till pass. Den gamle krigsmannen såg med innerlig
förnöjelse, att Sven och hans Johanna tyckte om varandra; han hade,
medan de ännu voro barn, tänkt sig som ett önskningsmål att se sonen
till den oförgätlige vännen Stål i äkta förening med Johanna.
- Korporal Brant, sade Adolf, vill korporalen göra oss ett stort nöje, så
omtala något för oss från kriget!
- Sommardagen är lång, svarade korporalen, och I stannen ju här till i
morgon. Vi ha således god tid på oss att berätta krigshistorier...
- Var stupade Stål? frågade Adolf, som ville förmå gubben Brant att
genast öppna sin språklåda.
- Det var vid Helsinge, sade korporalen med en lätt suck. Där voro
kronobergarne med, skolen I tro, fortfor han, i det han rätade sig och
ögonen blixtrade. Ni vet av historien, gossar, att kronobergarne för den
dagens arbete blev regementet n:o 1 i svenska arméen och fick rang av
konungens garde. Lagerbring kommenderade den svenska styrkan.
Ryssarne voro dubbelt så många som vi, men vi höllo dem varma under
två långa dagar. Men så kom Gustav Adolf och utnämnde en annan
befälhavare, och så uppstod oreda; order och kontraorder gingo om
varandra, och hela det högre befälet blev likasom yrt i huvudena. Vad
den stackars kungen tog sig till, så bar det på tok, och så gick det även
denna gången. Hade vi bara fått hållas, såsom vi börjat, skulle vi jagat
ryssarne näcken i våld. Men så blev det plötsligt befallt, att vi skulle
inskeppa oss igen. Jag vill icke säga er, vad vi simpla soldater kände
och tänkte, då den befallningen blev veterlig. Många gräto av harm,
andra mumlade hårda och kanske orättvisa ord om kungen och det
högre befälet. Men då vi kronobergare fingo veta, att vi skulle betäcka
de övriga trupperna, medan de inskeppades, blevo vi glada som barn.
Ryssarne, som förut hållit sig på vackert avstånd, ryckte nu an helt
oförskräckt och började skjuta och dundra alldeles rasande. Vi svarade
duktiga tag. Mången tapper karl och god kamrat fick under de
timmarne bita i gräset. Men ryssarne blevo alltmera närgångna; de sågo
nu bara en liten hop framför sig, ty de andra regementena voro redan
till god del ombord på fartygen. Den lilla hopen bestod just av oss

kronobergare, och av oss berodde nu vår lilla härs och svenska ärans
räddning. Vi fingo ordres att taga till bajonetten och kasta ryssarne
tillbaka. Hej, sådant liv det blev i spelet! Vi hade käcka och duktiga
officerare, kaptener, som levat med oss på roten, och dem vi älskade
som fäder. Med sådana officerare går man till döden som till en dans.
Vi simpla karlar ville genast däran utan att avvakta kommandoordet,
men Ulfsax och Rappe, Bergman, Lindberg och Aminoff läto ej vänta
på sig. De ställde sig framför fronten, och därpå bar det av under
dundrande hurrarop. Ryssarnes första linje stod stilla med fälld bajonett,
tills stålspetsarne korsade varandra, men då bröto vi in på dem, stucko
eller slogo med gevärskolvarne, så att moskoviterna rullade som käglor.
Andra ryska linjen inväntade oss icke, utan tog till harvärjan. Det skulle
annars gått dem på samma sätt... Men vi lämnade många på platsen,
och bland dem vår Stål, gossar. Han var vid min sida, och den förste
ryss, jag i anloppet såg falla, stupade under Ståls gevärskolv. Men
ryssarne voro knappt på reträtt, förrän han träffades av en kula. Han
sjönk till marken; jag kastade mitt gevär för att lyfta upp honom och
bära honom bakom linjen, men han sade: "Hugg på ryssarne, Brant, och
bry dig icke om mig; jag dör snart. Hälsa till hemmet!" Och därmed
slöt han till ögonen ... jag lade