De Vandrande Djaeknarne | Page 6

ungdomens lugna sömn.
Korporal Brant.
- Upp, gossar! ljöd en röst i djäknarnes öron.
De vaknade. Strömmen brusade, bälgarne flåsade, hamrarne knackade:
det var den gamla musiken, som oupphörligt, år ut och år in, ljuder på
ett sådant ställe. Men framför våra vänner stod Sven masmästare med
ett bylte i ena handen och sitt stora pinsbacksur i den andra.
- Ni sov så gott, att jag tyckte det var synd att väcka er förr, men nu är
klockan fyra, och vi måste bege oss på väg, sade han.
Göran och Adolf voro inom några ögonblick färdiga. De sade farväl åt
de övriga masugnsarbetarne och följde Sven. Visst voro de i början litet
olustiga, ty många timmar hade deras sömn ej räckt, och ej heller voro
de vana att sova med gångkläderna på sig, men denna olustighet
försvann snart, ty morgonvinden blåste så friskt och upplivande, luften
var så ren, himlen så blå. Det var en ljuvlig svensk sommarmorgon.
Trasten och andra små vingade sångare fyllde nejden med gälla drillar,
daggpärlor glänste på varje grässtrå, och det doftade så friskt från

ängarne, de gamla granarne och linneorna, som växte i deras skugga.
Och när nu solen gick upp och göt över bergen ett gyllne sken, och
dagrar och skuggor blevo skarpare och landskapets skiftande färger
saftigare, huru skön och leende låg ej vandrarnes lilla, av synkretsen
begränsade värld framför dem!
Med friska sinnen, öppna och tillgängliga för varje intryck av naturens
skönhet, med barmen vidgad av den livande morgonluften vandrade de
båda djäknarne framåt. I det ungdomliga hoppets kalejdoskop sågo de
sin framtidsbana ligga framför sig lika solbelyst, lika blomsterdoftande
som den stig de nu vandrade. Ingen sorg, ingen hotande framtidsbild,
intet dystert minne från det förflutna.
Sven masmästare marscherade med långa steg och svängande sitt knyte
i handen, framför djäknarne, men ej på längre avstånd, än att de kunde
underhålla ett samtal med honom, och det gjorde de även. För varje
fågel, som slog i skogen, ville Adolf veta dess namn, och Sven
masmästare visade sig både villig och kunnig att upplysa honom därom.
Likt Dag den vise tycktes han till och med förstå sig på att översätta
fåglalåten på mänskligt tungomål. Om deras väg förde dem förbi någon
stuga, vilket sällan skedde, ty nejden var föga bebodd, visste han
berätta åtskilligt både förståndigt och underhållande om dess invånare
och dessas öden, levnadssätt och ekonomi. Så gick tiden fort och
vandringen lätt under muntert samspråk.
Nu kommo de tre vandrarne till ett öppet, solbelyst ställe i skogen, där
en smal, men tämligen djup bäck flöt, tyst och obekant, med klara
böljor över sin vita sandbädd, tills den försvann bland granarnes och
tallarnes stammar.
- Hör på, gossar, sade Sven och stannade, vi ha söndag i dag. Att visa
sig inför Vår Herre med rent hjärta är ingen så lätt sak, men att visa sig
inför människorna med rent ansikte på en sådan dag är mycket lättare.
Jag menar härmed, att när jag vandrar från masugnen till far mins stuga,
plär jag stanna här och tvätta sotet av mig. Det är icke för mycket, helst
då man har, med respekt att säga, en fästmö, som väntar på sig där
hemma.

- Har Sven verkligen en fästmö? Är hon vacker? frågade Adolf.
- Det får Adolf snart se, svarade Sven. Men nu vill jag fråga, om
gossarne vilja göra som jag, det vill säga: taga sig ett bad.
Det var just vad Göran och Adolf ville, ty bäckens vatten var klart och
inbjudande. Sven tvättade sig med medhavd såpa och visade nu, sedan
sotet väl var bortsköljt, ett öppet, ärligt och friskt ansikte, vida yngre än
djäknarne förmodat.
Ja, Sven kunde vid närmare påseende ej gärna vara äldre än tjugufem år.
Sedan de tillräckligt njutit av de svalkande böljorna, öppnade Sven sitt
knyte, i vilket han hade rent linne och sina helgdagskläder av vackert,
pressat vadmal. Dessa pådrogos nu, och arbetskläderna hoprullades i ett
bylte och gömdes i en buske. Därefter fortsattes vandringen.
De kommo nu ur skogen till en öppen slätt, på vilken här och där en
sandkulle, överhöljd med röda ljungblommor, höjde sig. Ljungfält, på
vilka vitulliga får sökte en sparsam föda, saftgröna ängar, där en och
annan häst och ko betade, små åkerlappar med vajande korn och havre,
och kärr, vars mörka gyttja rikligt pryddes med silverglänsande
"Parnassiae palustres" och guldgula "Calthae", omväxlade med
varandra, och längst bort glittrade en insjö i morgonsolens sken. Men
vid insjöns strand låg en rödmålad stuga, och på den pekade Sven,
sägande:
- Där bor far.
Snart voro de framme. Stugan hade ett vänligt och inbjudande utseende,
där den låg, på tre sidor omgiven av en liten trädgårdstäppa och
beskuggad av gamla knotiga, men väl ansade äppelträd. I trädgården
växte många nyttiga plantor, såsom kål, morötter och rovor, men man
såg där även små blomsterland