De Vandrande Djaeknarne | Page 5

hand med
förvånande hastighet, kastade den upp i taket och uppfångade den i
fallet, lyfte den slutligen i en halvkrets över huvudet och lät den sakta
nedsjunka mot sin mun. När detta var gjort, slängde han den bort i en
vrå och sade torrt:
- Det där kallas bland oss bergsmän att "kyssa" släggan.

Adolf hade med verklig bävan åsett detta atletiska mästerprov.
- Finnes här någon annan, som kan göra detsamma? frågade Göran
undrande.
- Jag ber dem icke försöka, sade Sven, såvida de ej vilja ha sina näsor
förvandlade till rotmos och svälja sina tänder. Men uppe i norra
bergslagen, i Barnarp och Månsarp, finnas flera, som förstå sig på
samma lek... Tag spaden, Pelle Larsson... slagget skall ut.
Pelle Larsson, biträdd av de tvenne andra karlarne, grävde en bädd i
sanden från ugnsöppningen till dörren, och sedan bädden var färdig,
fattade Sven ett spett, tryckte hatten djupare över ansiktet, gick fram till
ugnsöppningen och gjorde med spettet några väldiga stötar. Ett
ögonblick därefter kom slaggen utrinnande som en ström av
gnistsprutande eldvågor och fyllde den grävda bädden, upplysande
rummet med ett starkt, rödaktigt sken och utbredande en hetta, som
förekom de båda djäknarne nästan odräglig. Det var en vacker, men
snart försvinnande anblick, ty slaggets livliga eldfärg mörknade hastigt,
några vattenämbar tömdes över detsamma, varefter det sönderslogs
med järnspetten och utbars styckevis ur hyttan.
- Järnet kommer icke förrän om en timme, sade Sven, och under tiden
ska vi äta vår kvällsvard. Vilja herrarne vara med om den, fast det bara
är sill och potatis och svagdricka, som vankas? Men potatisen är god,
vill jag lova, den kokas icke, utan vi steka den här i den heta sanden.
Göran och Adolf voro ganska hungriga och emottogo således
bjudningen med mycket nöje. Den simpla anrättningen var snart färdig
och fick en strykande åtgång. Göran och Adolf visade, att djäknar ej
äro så nogräknade, ifall sot och aska, jämte hungern, äro de enda
kryddorna på maten.
- Jag vet icke varför, men jag tycker om er, gossar, sade Sven under
måltiden förtroligt till djäknarne. Vart ämnen I taga vägen i morgon?
- Åt öster, väster, söder eller norr, svarade Adolf. Vi gå vart vinden
blåser.

- I morgon är söndag, anmärkte Sven, och det är min tur att vara ledig
från arbetet den dagen. Hör på, gossar, om vinden skulle blåsa åt det
håll, där far mins stuga ligger, skulle ni vilja följa med? Vi komma att
gå förbi vackra ängar, där många slags blomster växa, och jag kan
tänka, att ni, liksom andra djäknar, egentligen äro ute för att samla
blommor...
- Vad säger du om förslaget, Adolf? frågade Göran.
- Topp, svarade denne, jag för min del antager det.
- Gott, sade Sven, I skolen då få se en gubbe, som luktat krut i sina
dagar.
- Har er far varit i krig?
- Jag vill tro det. Han stupade i kriget mot ryssarne.
- Vad! Jag tyckte ni talade, som om han levde, inföll Göran.
- Ja, saken är den, att min salig far blev ihjälskjuten, men min fosterfar,
korporal Brant, han lever nog, mån I tro, och det är den gubben, jag
menar. Han har, som jag sade, luktat krut i sina dar och kan berätta er
många krigshistorier, om ni tycker att det är roligt att höra sådana. Ni
följer således med, gossar?
- Ja, Sven.
- Men då väcker jag er klockan tre i morgon, innan fåglarne börjat
sjunga... Ären I med om det också?
- Ja visst.
- Nåja, icke behöver jag vara rädd, att ni ska försova er, ty ni får bara
var sin träbänk att ligga på med min och Pelle Larssons tröjor till
huvudgärd.
Tiden gick fort under muntra samtal. Djäknarne berättade äventyr om
Karl XII, och masugnsfolket dukade upp lustiga folksägner om

Bellman (som i vår allmoges mun gäller för att vara den lustigaste
hovnarr, som någonsin gycklat med ett krönt huvud) samt trovärdiga
berättelser om skogsjungfrur, bergtroll, näckar, tomtegubbar och mera
sådant. Pelle Larsson påstod, att han mången mörk höstnatt, då han
setat vid kolmilan och lyssnat till vindens tjut i skogen, sett
skogsjungfrun med högtidliga steg vandra förbi; och en annan av
arbetarne, som förut varit bergsprängare vid Taberg, visste att berätta
om Tabergsgumman och hennes slott djupt inne i bergets sköte. Man
hade en gång, sade han, beslutat spränga ett valv tvärs igenom berget,
men då man hunnit några famnar in i detsamma, ljöd inifrån en röst,
som förbjöd arbetarne att fortsätta, ty de hade nu hunnit nära gummans
sängkammare. Men det påbörjade valvet finnes ännu kvar och kan
beses av var och en, som besöker Taberg.
Det led nu långt in på natten, och djäknarne kände behov av vila. De
lade sig på de anvisade bänkarne, och trötta av dagens vandring,
inslumrade de snart i oskuldens och