De Vandrande Djaeknarne | Page 4

på samma sätt.
Sällan kommo besökande från andra orter till denna avlägsna del av
bergslagen, och man undre därför ej, att bergsmännen med en viss
nyfikenhet utfrågade våra djäknar, vilka de voro och varifrån de
kommo. Sedan dessa givit gott besked för sig, blev det deras tur att
fråga, och de fingo nu bland annat veta, att ägaren till denna masugn
liksom till flera andra, jämte stångjärnshamrar o. s. v., var den rike och
mäktige patron Brackander på Trevnadslösa. Trevnadslösas
karaktärsbyggning var just det vitmålade hus, som vännerna sett,
medan de vilade på kullen. Därefter begåvo sig djäknarne till
mashyttans nedre våning, varifrån sången ännu hördes. I dörröppningen
till densamma visade sig en verklig jättegestalt, en karl på sina sex fot
och lika många tum, insvept i skinnkläder och med en bredskyggig hatt
nedtryckt över det sotiga ansiktet.
- Vad är ni för slags folk? frågade han tämligen barskt.
- Vandrande djäknar, svarade Adolf och Göran på en gång, och den
senare tillade:
- Vi fundera på att stanna här i mashyttan över natten, om ni, gott folk,
icke har något däremot, och sedan fortsätta vi vår resa i morgon.
- Djäknar från Växjö? Prästgesäller? fortfor jätten. Har ni gått vilse,
eftersom ni kommer så här? Här ä just inga bekvämligheter för sådana
gäster. Men vill ni sova på en bänk där inne, så står det er fritt.
- Jag har aldrig sett någon masugn förr, sade Adolf, och är därför litet
nyfiken...
- Att se, hur järnet kommer utrinnande som en vitgnistrande ström...
Åja, det är rätt lustigt för den, som inte är van vid det...
- Och vad bekvämligheter angår, inföll Göran, så ha vi många nätter
sovit under ett träd i skogen, med en sten till huvudgärd...

- Likasom Jakob, inföll jätten skrattande. Jaså, ä herrarne av det slaget,
så ä herrarne välkomna.
Mannen gick in, och djäknarne följde honom.
Det var ett stort, mörkt rum, i vilket de inträdde. I stället för golv hade
det ett lager av djup sand, dess bakgrund upptogs av ugnsmuren,
bälgarne och maskineriet, som sätter dessa i gång; här och där sågs en
slägga, och mot väggarne lutade sig längre och kortare järnspett. På en
bänk sutto tvenne män, av vilka den ene sjöng, och över sångarens
huvud hängde, fastspikad på väggen, en lampa, som spridde ett ganska
sömnigt och otillräckligt sken. Sångaren var en medelålders man, sotig
och klädd i skinn likasom de andra; de ord han sjöng, då djäknarne
inträdde, voro följande:
"Trolösa flicka, du har en fager hy, men du har ock ett ostadigt sinn;
ditt hjärta vill jag likna vid en vinddriven sky, som far hela världen
omkring."
- Tyst nu, Pelle Larsson, med din dumma visa, sade den långe, som var
ingen annan än masmästaren Sven, jag gitter icke höra den.
- Nå, jag kan väl tiga, eftersom du så vill, svarade Pelle Larsson, helst
som jag ser, att du har två herrar med dig, och de tycka väl inte om
enfaldiga bondvisor, kan jag tro.
- Å, fortsätt han med sin visa, sade Adolf, vi höra gärna på.
- Men jag gör det icke, sade masmästaren Sven. Pelle gör aldrig annat
än sjunger ovett och lögn om töserna, om deras trolöshet och sådant
snack... Jag gitter icke höra det.
- Nej, månntro! sade Pelle, sedan Sven fick sig en fästmö, tror han alla
flickor om gott.
- Håll munnen! sade Sven.
- Bevars väl, jag tiger, masmästare, svarade Pelle. Annars ska herrarne

tro, att jag är den värste hojtaren i hela vår församling; ni skulle bara
höra mig i kyrkan. Klockaren skriker, så att han är röd som en tuppkam
i synen, men mig överröstar han icke.
Förtroligheten mellan masugnskarlarne och djäknarne beseglades, då
dessa senare framtogo vinflaskan och läto den vandra ur hand i hand,
från mun till mun.
- En tung slägga det här, sade Göran, i det han prövande upplyfte en
sådan.
- Ja, inte duger en djäkne att hantera henne, inföll Pelle Larsson.
- Icke det? sade Göran, i det han fattade om ändan av skaftet och höll
släggan horisontalt med rak arm.
- Bra, bra, sade masmästare Sven och klappade Göran på axeln. Herrn
är en svensk gosse, det märker jag.
- Ja, sådana ha vi många på gymnasium, sade lille Adolf, stolt rätande
sig. Göran är icke den starkaste bland oss. Ni skall tro, att djäknar icke
gå av för hackor, gott folk.
- Nå, vad säger herrn om den här lilla tingesten? inföll Sven, i det han
pekade på den största släggan bland dem alla, en verklig
Herkules-klubba. Lyft den också, om herrn orkar.
Göran vågade ett försök, som gjorde hans krafter all heder, men icke
desto mindre misslyckades.
Jätten skrattade, så att de vita tänderna lyste mellan de sotiga läpparne,
varefter han fattade släggan, svängde den ur hand i