De Vandrande Djaeknarne | Page 3

jag ha kysst Stina, bara för att förarga dig och göra dig svartsjuk,
Adolf...
- Hör, mor, sade jag, jag vet ännu ett medel, som kan hjälpa; jag har
medlidande med er och vill upptäcka det för er. Ni skall taga sex
nubbar och spika dem i ladugårdsgolvet, men nubbarne skola först vara
signade.
- Hur går det till? frågade hon.
- Ingenting är enklare... Det behövs bara en flicka som icke fyllt tjugu
år...
- Går icke Stina an? Hon är bara sjutton, sade gumman.
- Å jo män. Jag, min kamrat och Stina ställa oss på golvet; ni, mor, och
fader nämndeman sätten er på var sin stol, hållen er alldeles stilla under
tiden och mumlen för er själva:
"A, E, I, O, jag vill ha mjölk av min ko; U, Y, Å, Ä, Ö ingen kalv får
dö."

Stina skall säga hokus och taga en nubb mellan tänderna, så att blott
själva spetsen sticker fram; jag säger pokus och tar nubben med min
mun ur hennes; min kamrat bugar sig därefter och säger filiokus, som
är det kraftigaste trollordet och bekräftelse på det övriga. På det sättet
signas var nubb särskilt, och det är hela saken... Nåväl, saken blev snart
arrangerad, och Stina gick gärna in på att vara med därom...
- Ja, för kornas skull, inföll Adolf.
- För kornas och kalvarnes skull, det medger jag, ty jag är för
anspråkslös att uppgiva mitt hyggliga ansikte såsom bevekelsegrund.
Visserligen rodnade hon och var litet förlägen, men allt gick efter
önskan, och jag fick mina sex kyssar.
- Vad jag hade svårt att hålla mig för gapskratt, när jag såg gubben och
gumman sitta och vagga med huvudet och mumla: "A, E, I, O" etc.
- Allvarsamt talat, Adolf lille, spelade du själv den ömkligaste figuren.
Det gjorde mig riktigt ont om dig. Du fick stå och bevittna, huru jag tog
den ena kyssen efter den andra, samt buga dig och säga filiokus.
- Tala icke därom! Det var ett elakt påhitt av dig, Göran, för vilket jag i
sinom tid skall utkräva vedergällning. Men hör på, vi måste stiga upp
och marschera vidare för att söka nattkvarter... Solen går nu ned. Vart
skola vi nu ställa kosan?
- Quo fata trahunt retrahuntque sequamur: vi må gå dit ödena föra!
Stannom blott en stund för att betrakta solnedgången! Vilken härlig
afton! Huru skönt ändå att vistas i Guds fria natur!
- Medeltidens vandrande riddare måste hava fört ett härligt liv, Göran?
- Åtminstone då det var vackert väder... Se, nu försvinner hennes
strålande majestät under himlaranden. O, drottning, för vilken altaren
fordom rykte på Persiens slätter och Mexikos berg:
"O, vor jag som du, så nära den önskade strand, det nya lycksaliga
land!"

Så! Nu är jag färdig. Framåt marsch!
"Med skämt och sång, med munter gång vi vandra dit ödet befallt. Ej
frågan är, vart kosan bär, ty hembygden är överallt."
De båda vännerna lämnade kullen arm i arm, och deras friska röster
genljudade i skogen.
Masugnen.
Djäknarne hade visserligen icke behövt gå långt för att finna nattkvarter,
ty på obetydligt avstånd framför sig sågo de en vit herregårdsbyggning
av ståtligt utseende, men de föredrogo att gästa i präst- och bondgårdar;
och då de nu händelsevis från kullen varseblivit röken från en på andra
sidan skogen belägen masugn och hörde gnisslet av dess väldiga bälgar,
beslöto de begiva sig dit och tillbringa natten i hyttan bland
bergsmännen.
De inslogo således den väg, som förde genom den gamla, ärevördiga
granskogen. Det mörknade hastigt, och masugnen var längre bort
belägen än de förmodat, men de förkortade vägen med muntert glam
och glada sånger. För övrigt hade det ett eget behag att vandra i de allt
tätare skuggor, som föllo över skogen, att lyssna till kvällvindens
suckar och betrakta stjärnorna, som tindrade så klart över granarnes
bugande toppar. Och ju mörkare det blev, desto livligare målade sig på
en viss fläck av himmelen ett rödaktigt, fladdrande återsken av
masugnens lågor. Det var en eldstod, som förde dem rätta vägen i
skogens labyrint, och de hörde allt tydligare, huru forsen brusade, huru
bälgarnes jättelungor flåsade och hamrarnes slag genljudade bland
skogens klippor.
Nu glesnade skogen, och de bägge vandrarne sågo framför sig ett öppet
fält, i bakgrunden begränsat av ett berg, på vars vilda, stupande avsatser
de över masugnstaket uppstigande eldtungorna kastade en fantastisk
belysning. Svarta gestalter visade sig kring elden, och tonerna av en
vemodig, enkel visa, sjungen av en okonstlad röst, blandade sig med
det buller, som den arbetande maskinen och de lika ivrigt arbetande
människorna förorsakade.

Adolf och Göran gingo uppför den långa bro, som förde till mashyttans
övre våning, och på vilken kol- och kalkstenslaster brukade uppköras
för att kastas i ugnens vilda gap. De hälsade vänligt på de av rök och
sot svärtade männen, och dessa besvarade hälsningen