De Vandrande Djaeknarne | Page 2

härligt småländskt landskap
med små insjöar, slingrande bäckar, furumoar och lövdungar.
Göran, den äldre av dem, var en högväxt, kraftig yngling med
jovialiska ansiktsdrag och anläggning till polisonger. Han hade sina
tjugu år på nacken och stod nu färdig att med den lärdomsskatt, som
bestås i Växjö, och icke så litet därutöver, som han på egen hand samlat,
begiva sig till akademien.
Adolf, hans kamrat, var en spenslig, finhyad gosse med skälmska ögon.
Son av den rike och allmänt aktade baron Sparrfält på Odensvik hade

han slutit ett fast vänskapsförbund med hemmansägaresonen Göran, ett
förbund, som olikheten i deras ålder endast bidrog att göra ännu
varaktigare. De bodde under terminerna tillsammans, delade sina
lärares och kamraters tillgivenhet och hade allt, till och med sina små
oskyldiga upptåg, gemensamt.
- Ack, du Göran, vad detta varit en lustig dag! sade Adolf, i det han
makligt sträckte sig i gräset och såg upp mot den blå himmelen. Jag
glömmer aldrig de här äventyren.
- Åja, nog har du haft pojkstreck för dig, sade Göran.
- Än du då? Har du varit ett uns bättre än jag?... Ha, ha, då jag tänker på
den snåle prästen, hos vilken vi i dag åto middag, kan jag skratta mig
fördärvad...
- Vad var det för roligt, att du drack ur allt hans öl? Stackars man, han
följde med ängsliga blickar var droppe du slukade.
- Och vad var det för roligt, att du tog fatet med fläskpannkakan och lät
hela anrättningen, ett tu tre, försvinna i ditt glupska ginungagap, innan
den beskedlige mannen hann sucka! Ha, ha, ha!
- Då hade vi en bättre tillställning hos den rike nämndemannen i
Lomaryd, sade Göran.
- Ack, den vackra Stina, hans dotter...
- Som du ville kyssa, men icke fick, i trots av ditt snutfagra ansikte,
Adolf...
- Och som du fick kyssa, Göran, i trots av dina fula, röda polisonger.
- Säg icke "i trots av" utan "med anledning av" mitt manliga, i
aftonrodnadens sköna färg skiftande kindskägg. Du förstår dig icke på
flickornas smak. Att kyssa dig eller en annan liten fröken kan komma
på ett ut... men jag -- jag är en man, och det är sådana flickorna vilja ha.
- Skryt lagom, Göran! Om du ej förstått dig på svartkonsten, skulle

Stina ej bevärdigat dig med en blick.
- Ja, svartkonsten är en märklig konst. Du märkte väl, att det rika
nämndemansfolket i början ej ville undfägna oss med annat än
svagdricka?
- De önskade oss på dörren, det märktes tydligt.
- Men då frågade mig händelsevis nämndemansmor, vad jag studerade i
Växjö...
- Och jag skyndade mig att svara, att du studerade svartkonsten... Var
infallet icke gott, vaba?
- Strax blev det annat ljud i pipan. Man betraktade mig med vördnad,
nästan med fruktan, och bullade upp ett frukostbord med skinka,
medvurst och öl, och jag smorde kråset, medan du, lille Adolf, sökte
visa dig på din älskvärda sida för dottern i huset. Men du misslyckades,
min gosse. Du känner icke bondtöserna; de ha icke öra för sådana
grannlåter, som du lärt dig att prata till de förnäma fröknarna.
Emellertid kom nämndemansmor till mig och berättade jämrande, att
hennes ladugård var förhäxad, att kalvarne dö och korna ej ge mjölk...
hon frågade mig om råd...
- Och du svarade?
- Att hon skulle fodra och sköta kreaturen väl.
- Hon tyckte naturligtvis, att det var ett alltför simpelt råd...
- Ja visst, hon lät mig förstå, att ingenting annat än svartkonsten torde
hjälpa, och bad mig anlita mina kunskaper i den vägen. Jag gjorde
många invändningar, men därav blev gumman ännu enträgnare. Till
slut, sedan jag tagit tysthetslöfte av henne, sade jag, att hon skulle taga
ögat av en vessla, hjärtat av en örn, framtassen av en björn och tungan
av en tre och tre kvarts år gammal vit orm, insy dessa lemmar i skinnet
av en ödla samt nedgräva alltsammans en torsdagskväll under
ladugårdströskeln, sägande hokus pokus filiokus. Gumman blev

hjärtinnerligt glad, tackade mig för det goda rådet och bad mig lämna
de där trollsakerna (hon tog för givet, att jag hade dem i portören), så
skulle hon hederligt betala dem. Jag svarade, att mitt förråd var slut,
och rådde henne att skaffa sig dem själv.
- Och nu blev gumman ännu enträgnare, inföll Adolf. Jag såg, huru hon
viskade och tasslade med dig.
- Ja, hon var i synnerhet bekymrad för, huru hon skulle finna en jämnt
tre och tre kvarts år gammal orm. Jag rådde henne att fånga en mängd
och syna dem i munnen, såsom man gör med hästar...
- Ha, ha, ha!
- Medan gumman anfäktade mig med sina böner, hade jag ögonen på
lilla Stina. Jag fann, att hon var en alltför täck flicka med en mun,
liknande en frisk rosenkalk. Nå, tänkte jag, innan jag lämnar stället,
skall