David Ramms arv | Page 9

något annat än sitt lidande.
David hade ej sett honom på fyra år. Under den tid han förr varit
hemma hade väl Nilenius ansett honom för grön att sällskapa med. Ty
Nilenius var en gammal äventyrare som sett mycket av världen. De
enda personliga minnen David hade var när Nilenius smickrat honom
omåttligt för hans begåvning, talat om hur sorgligt det var att han icke
fick studera, och så vidare.
Men nu skulle David vara på sin vakt, icke släppa honom inpå sig. Han
kände strax avsky för hans köttiga näsa och glesa mustascher, hans
ohyggligt klumpiga vador och vaggande gång. Nilenius bugade sig
hånfullt djupt när han hälsade och i ett ögonblick avläste han Davids
ekonomi när hans talgiga ögon hängdes fast vid dennes nötta armbågar.
Och han började med att hälsa David hjärtligt välkommen hem, varpå
han gick vid sidan om honom, ivrigt och hela tiden försmädligt
grinande, framställande den ena närgångna frågan efter den andra. När
David ej svarade annat än undvikande började Nilenius hålla
berömmande tal över Davids far.
-- Jaså -- du går dit nu igen? undrade David litet tvärt. Nilenius

stannade och stirrade häpen på David.
-- Ö -- höö, sade han, vad fan menar du med ditt "nu igen"? För resten
ska jag säga däj att jag har gjort din far så mycke med tjänster, dä' är
vad jag har, så många välgärningar, så att gubben är förbannad på mäj
dä ä bara att han är så rilischös så han inte tål andra än di som ä guss
barn. Men du behöver inte borst opp däj mot mäj fast ja ä en stackare
som folk skäller ut å svärtar ner!
Nu var han strax inne på det kära kapitlet, sitt martyrium i denna värld
av griniga skogsbönder och deras skvalleraktiga käringar. Han talade
fort och ivrigt med de matta stora ögonen vända mot David, med
våldsamma gester och nervösa hostningar. Historierna rann ut ur hans
smutsiga mun som en ström, och små stänk av illaluktande spott
träffade David i ansiktet. Han var landets olyckligaste människa, allt
från den stund han var stallbetjänt åt greve Sejdendorf och ända till nu
hade alla människor hatat honom, sade han.
-- Ja har ett sånt förbannat gott hjärta, sir du, säj mäj -- höö -- ö -- säj
mäj var där fanns en arm lusfatti jävel som inte ja jolpit mä mitt sista
öre om dä så va? Som till ixempel du vet vem han Raggen va, han högg
milved åt mäj för ett år sen, åtta barn har han å lat är han, ja kunne ha
tätt nån ann å göra dä där, gjorde ja dä, kanse? I hälvetet, utan ja lät han
göra dä, hugga milven, all milven åt mäj, utav bara ren barmhärtighet,
du vet hur jag kom hit alldeles ovan vid alla skogsgöromål, så ja är
tvungen lega -- å då tar ja Raggen som ä fatti, som har åtta barn å
behöver tjäna en slant, å gav honom arbete för mitt goda hjärtas skull.
Fuskade han inte -- stal han inte ved mä säj hem å brände han inte opp
mina dyrbara kol i kojan för han var för lat å hugga ved? Svärta han
inte ner mäj med hela det svartaste förtal till tack? Har han inte spritt ut
det där att jag skulle ha barn i lag med pigan jag hadde för tre år sen?
Kan du tänka däj svartaste oförskämdhet? Höh?
Han upprördes förfärligt under detta tal, den grova, suddiga
brännvinsbasen skalv av rörelse, han nära på snyftade, han snöt sig
oupphörligt och han skrymtade ej. I detta ögonblick hyste han större
medlidande med sig själv än med någon annan varelse, detta
medlidande var större än hans hat.

-- Men -- herre gud -- det där med pigan är ju sanning! Du har ju själv
gått in på att betala barnuppfostringsbidrag -- så det är väl inget förtal.
Nilenius tvärstannade, stirrade fnysande på Davids skor så att de röda,
svullna ögonlocken låg som flanell över globerna. Utan att lyfta på
huvudet sneglade han till under lugg på David med en hatfull blick.
-- Så du har reda på dä du -- har far din sagt dä -- har Raggen sagt dä --
varför får en inte fred för djävulska människor -- har -- vem har sagt dä
åt däj?
-- Fan, människa, utbröt David otåligt, det hände ju medan jag var
hemma. Jag bevittnade namnteckningen på förbindelsen.
-- Men du gick väl för fan inte å spred ut dä -- va -- höh? Han nästan
skakade i hela kroppen och satte de grova knytnävarna i en svängande
rörelse.
-- Men man kan väl inte hjälpa att folk talar om det som alla vet, om
verkliga händelser.
-- Verkliga händelser sa du? Tack, tack! Han nästan väste fram orden.
För resten --