David Ramms arv | Page 8

Gud
Haschisch grät över sitt älskade barn.
Det fanns även drag av grymhet hos mannen, men denna sida
behärskade han bättre. Han stred mot begäret att tänka grymt. David
tänkte att även detta drag hos honom vållade honom stora bekymmer,
men han antydde det aldrig.
En dag satt David och talade om de beryktade järnburarna som Ludvig
XI lät hänga på kedjor och i vilka han spärrade in sina fiender så att de
varken kunde sitta, stå eller ligga. -- Och, sade David, kungen gick
utanför buren och pekade finger åt dem -- -- --
Då sprang Hartman upp. Han var mycket berusad. De befann sig på
övre mellandäck, nära relingen. Bakom dem fanns ett grovt skyddsnät,
spänt från relingen ett par meter upp, och han ställde sig att stirra på det.
Hans ansikte blev med ens så sataniskt ont att David reste sig i största
förskräckelse. Han bet ihop tänderna så att munnens omgivning blev en
enda karta av vällustigt, omänskligt grymma linjer. Hans röst pep, hest
och krasande, men grymt:
-- Ääääh -- du -- du -- där tittel du -- lilla djävul!
Ögonblicket därpå mörknade han och satte sig igen. David gick till
sängs. Bilden av den demoniske därute på däck spökade för hans slutna
ögon. Det var ju ingen människa, utan en passagerare från helvetet, han
sett. Och för att bli kvitt honom tänkte han på sin far och föreställde sig

honom bedjande. Han blev till en sorts skugga mellan David och den
där stackaren på däck som lekte Ludvig XI. Och vaggad av båtens
rullning somnade han och drömde att han var en ung, glad sjöman som
stod högt uppe på bramrån en juldag i Indiska sjön och kände
kaneldoften från hamnmagasinen och blomdoften från land komma mot
sig som ett saligt rus i det bländande solskenet.
* * *
Nästa dag satt Hartman på nytt i sin däcksstol med en filt om benen och
sade att han tyckte synd om alla människor, alla som hade det svårt,
som var husvilla och som behandlades grymt. David berättade
upprörande historier ur fattiga människors liv och Hartman ryste. Han
sade att han inte hade rättighet att ha pengar och mat när andra var utan.
Detta var ingalunda tomma ord, i detta ögonblick behärskades han av
en rörande kärlek till allt levande. Och han satt och teg en hel timme
och så reste han sig med tårar i ögonen.
-- Naturligtvis är jag alldeles ovärdig att leva, utbrast han, räckte
handen till farväl och försvann till sin hytt. David såg honom ej mer
innan de var i Göteborg, där de skildes åt och for till var sitt håll under
många ömsesidiga önskningar om återseende.
Fem dagar därefter var David hemma, men innan han ens kom över
tröskeln, mötte han en man som en tid spelade en stor roll i hans liv.
Han mötte honom en mil från hemmet, en grovlemmad jätte med ett
fult och hånfullt flinande ansikte. Hans hälsning var en blandning av
glädje, skadeglädje och kallt förakt. Han hette Alexander Nilenius.
2. Alexander Nilenius och en fridfull vrå i skogen
David kunde icke riktigt minnas när Nilenius först kom till hans
föräldrahem som gäst, han hade blott en dunkel hågkomst av en mycket
fet och väldig och rödbrusig karl, en fullkomlig jätte, som satt vid ena
sidan av slagbordet med det ena benet i kors över det andra,
oupphörligt pratande någon dialekt som David ej förstod. Sedan mindes
han denne man vid åtskilliga tillfällen. Han hade blivit god vän med
fadern och kom till denne ett par, tre gånger i veckan. Sedan kom flera

ganska fula historier i omlopp om Nilenius. Davids far hade på något
sätt sagt upp bekantskapen. Nilenius var söderifrån, hade gift sig till en
egendom i trakten och sedan gjort sig saker till så mycken falskhet och
oärlighet att alla avskydde honom. Han var en särdeles stor
kvinnojägare och tycktes ha ett rent kroppsligt behov i detta avseende
långt utöver det vanliga måttet. Kom han ej åt unga flickor höll han till
godo med litet äldre, medelålders, och fanns inga sådana till hands
sökte han övertala en sjuttioårig, men rätt rask och kry tvätt- och
skurgumma. Men Hopp-Sara bara skrattade, fräste och svor, och sade
rent ut att hon var för gammal. -- Det gör ingenting, grymtade Nilenius,
för det går så fort! Gumman berättade det för mig, och jag tror inte hon
ljög. Varför han någonsin kunnat ställa sig in hos Davids far vet jag ej,
jag var ej då på denna trakt. Vid den tiden då brodern begravdes var
emellertid Nilenius aldrig med sin fot inom Ramms stuga. Men han
längtade dit med hela sin själ. Han ville nämligen ha tröst av den gamle
fridsmannen, icke religionens, men han ville bli förstådd och beklagad,
ty han led ohyggligt och talade aldrig om