David Ramms arv

David Ramms arv, by Dan
Andersson

The Project Gutenberg EBook of David Ramms arv, by Dan Andersson
This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org
Title: David Ramms arv
Author: Dan Andersson
Release Date: May 5, 2006 [EBook #18317]
Language: Swedish
Character set encoding: ISO-8859-1
*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DAVID
RAMMS ARV ***

Produced by Louise Hope, Martin Agren and The Online Distributed
Proofreading Team at http://www.pgdp.net

Dan Andersson
DAVID RAMMS ARV

Bokförlaget Trevi
DAVID RAMMS ARV Av Dan Andersson Utgiven första gången
1919 Utgiven av Bokförlaget Trevi, Stockholm, 1977 Tryckt i Finland
1977

Om en människa vore än så törstig skulle hon ej dragas till källan om
icke något av Gud vore i vattnet. Mäster Eckhart

En kort inledning samt historien om en hammare
Det arv jag fått från min faders land av skogar och vilda snår, är bara en
börda som tynger min rygg där jag ensam och grubblande går. Men det
blir väl en morgon på ofridens natt -- jag vill lära mig bedja och tro, att
en ensam människas blod en gång skall svalna i kvällarnas ro. Och av
en oren klädnad till sist skall vävas en ljusets skrud åt den som bland
många förgängliga ting tappade bort sin gud.
När denna berättelse börjar är David Ramm tjugofyra år och jag är
skyldig denna del av hans historia en kort inledning. Det är tämligen
säkert att det svårmod han led av, denna omöjlighet att riktigt komma
till rätta med tingen i denna värld, berodde på degeneration och ej
endast på bittra upplevelser i barnaåren. När han en kort tid före de
händelser som avsluta denna skildring berättade mig det han visste om
sina förfäder, tror jag han hade rätt när han i detta fordom spårade
upprinnelsen till den heta själens oro som förgiftade hans tillvaro,
denna tidvis häftigt starka, tidvis alldeles förintade livslust, som var
honom till så stort men i hans praktiska liv. Och en utfattig man får lov
att vara praktisk, i den mån han ej är det skall han gå mot döden, på ett
eller annat sätt, hastigare eller långsammare allt efter omständigheterna.
David Ramms nervösa känslighet, hans omväxlande uppsluppenhet och
förtvivlan, hans ångest inför eländets hemlighet, inför vilken han aldrig
lärde sig den prövade vises ro -- allt detta gjorde honom i högsta grad
opraktisk. Detta själstillstånd kunde väl vara frukten av ett från

barndomen kringflackande liv, ständig hemlöshet, alkohol, opium och
tidiga erotiska förvillelser, men det var nog också arv. Ty om ej
svagheten funnits hos honom från början, hade han då ens behövt falla i
alkohol och opium? Och om han ej från början varit den ångestjagade
man han var -- hade han då så tidigt behövt fly hemifrån?
När han berättade mig det han visste om sin släkts historia visade han
mig en underlig tingest, som låg avsides på en skräpvind nere i finnbyn.
Det var en liten hammare eller mindre slägga av järn, omkring två
decimeter lång och med avbrutet träskaft. Han höll den i handen och
liksom lekte med den, knackade sakta mot en jordfast sten med den och
tycktes liksom drömmande lyssna på klangen. Och han berättade
följande:
-- Bakom mäj tycks det bara ha varit fattigdom, tiggeri och vanvett.
Hela sällskapet av mina förfäder liknar, tycker jag, en hop krälande
kräk som alla trampar på och spottar på, och när något led i den där
kräldjurssläkten trampas ner i leran, blir det bara bättre plats för dom
andra. Men allihop av dom var mycket barmhärtiga mot sina
medmänniskor, snälla och hjälpsamma -- --
Han lade ifrån sig hammaren och rätade upp sig. Aftonvinden lekte
med hans hår, och jag såg att det börjat gråna vid tinningarna. Hans vita
ansikte var mycket vackert, ögonen stålgrå och sorgsna på ett underligt
behärskat sätt. Och han var bara tjugofyra år. Vi satte oss under en
björk och lade hammaren emellan oss, och så tog han sig över pannan
och fortsatte.
-- Du skulle ha varit med mäj, bror, så hade det gått bättre många
gånger, men vi fick ju aldrig vara tillsammans. Det gör detsamma nu --
jag har berättat min historia och du skall skriva den -- men nu skulle jag
tala om släkten. Du skall ha den, och så den där hammaren liksom till
inledning. Efraim Magnus Ramm, ser du, var soldat, drinkare och
nästan alltid brödlös så fort tjänsten slutade. Jag har tagit reda på
honom, han var min farfars far -- bergsmansbönderna satte just inte så
stort värde på de usla Rammarna, som först tiggde, nästan tiggde det
dom skulle leva av