David Ramms arv | Page 7

Hartman med armbågarna stödda mot
relingen. Hans ögon var mulna och han stirrade oavvänt utåt de
grönskummiga, flitigt vandrande små sjöarna.
-- Jag passade inte därute heller, sade han med torr, ihålig röst. Jag ville
vara i fred, men jag har aldrig fått det -- aldrig fått det, upprepade han
med hård bitterhet. Det var ditt äventyr jag ville ha -- men som du säger,
jag orkar ej med det. Jag trodde det skulle bli en väg ut ur töcknet, när
ens oro jagat en av och an som ett villebråd. Ett villebråd -- ja, jag är ett
och jag är skadskjuten också -- jag försöker flyga men dimper ner igen
-- jag kan bara flaxa och blöda...
Han tystnade. Klockan var två på natten, de flesta hade gått under däck.
Han gjorde en trött rörelse åt fickan, tog fram en av de små
haschischkapslarna David så väl kände till och även en flaska vin, som
han burit i överrockens innerficka. Han gav den åt David. Jag har inget
glas, sade han, men ingen människa ser oss, du måste dricka ur flaskan.
Han tog in kapseln, satt stel och orörlig som om han kämpat mot inre
plågor, varnade David för att göra likadant och teg i fulla tio minuter.
När han talade igen lät rösten lugnare.
Det går snart över, sade han stilla. Alltsammans går snart över. Det
känns bara så beklämmande just innan det hinner verka. Så fort blodet
fördelat det -- då -- du vet. Du kan väl nästan höra hur mitt hjärta slår
nu? Ah -- han lutade sig bakåt, sträckte upp händerna, som en bedjande.
Han kommer nu -- guden av läkedom -- ah -- kommer du nu!
Han rätade upp sig och såg på David med ett leende. Nu var han igen

den lugne affärsmannen David beundrat på Canadian Pacific. Hans
hand darrade ej mer, ögonen strålade liksom av en andlig hälsa. Och
sedan började han berätta -- berätta i oändlighet om sitt föregående liv.
Av det som David återgivit för mig i vår ensamhet kan jag endast
berätta i största korthet det som mest intresserade mig, då det ju också
är Davids och icke egentligen Hartmans historia jag berättar. Han lär ha
upplevt masstals av erotiska förvillelser, vilka naturligtvis var absolut
betydelselösa om han endast kunnat frigöra sig från minnet av dem.
Vad David beträffar var han själv icke helt främmande i dessa
sällsamma land, där begäret går vilse och lusten spökar ut sig i
barnsliga och narraktiga kläder. Men det sjukliga hos honom hade
aldrig varit nog sjukligt för att bli herre över förnuftet: han kände
dragningen till det onaturliga men reagerade däremot. Hartman hade
under långa tider vandrat i de bakvända lustarnas trolldomskvarter, och
i Haschischland hade han gråtit och stridit och fallit och bedit. Han
hade rest sig igen och burit sitt huvud högt och så hade där kommit en
frestelse i hans väg igen, ett hinder över gångbanan, till utseendet
knappt större än ett halmstrå, men nog stort att stupa på. Känslan av
vanmakt inför sin egen passion steg till förtvivlan och kom honom att
tidtals kasta sig i självplågeri och fromma svärmerier, varunder han
omväxlande botade sin själ med bön och opium, med varma bad och
haschisch. I ruset var han öppenhjärtig men "höll reda på munnen",
som man säger och pratade sällan upp hemligheter.
I rusets andra stadium utspätt med visky blev han tyst och dyster och
brukade ligga till sängs i två dygn innan han på nytt ville se människor.
På David gjorde han ett ohyggligt intryck av andlig och kroppslig
bräcklighet -- han verkade skör i själen, som David uttryckte sig. Man
väntade att vansinnet skulle utbryta, men besynnerligt nog höll han
ihop. Han blev ett plus till allt det David förut bar på och ibland nästan
dignade denne under bördan. Men han var icke alltid så, han kunde
vara skämtsam och mördande kvick, han var en besynnerlig
kombination av helgon och förbrytare, av Franciskus och Panurges.
Naturligtvis fick han så småningom hela Davids historia, om hur denne
tidigt kom under religiöst inflytande om allt grubbel, alla barnsliga

"brottningar med Gud", om hemmet, den vansinnige brodern, den
blinde och om föräldrarna. Hur David kände sig för usel att leva men
var för feg, för rädd för "det andra", för att hänga sig. Han biktade sig
för Hartman, talade om alla små erotiska lustvandringar på förbjudna
vägar, överdrev en del och skarvade en del, som en ung poetisk man
vanligen gör. Han gjorde det för att se effekten därav i Hartmans
dunkla bottenlösa ögon.
Under hela tiden satt Hartman bara och nickade och stirrade på havet,
som kom och gick i väldiga combers, som ibland skar varandras ryggar
och förgrenade sig. Han såg ner i det gröna, oljiga vattnet som tvättade
babordssidan i evighet, och hans ögon tårades emellanåt.