David Ramms arv | Page 6

uppfostrad
i en uppsvensk stad, där hans far varit disponent vid något järnbruk.
När han berättade om sin barndom tyckte David att den i mångt och
mycket liknade hans egen, på samma sätt fylld med svärmerier och
grubbel, med samma skräck och ångest. Vid femton år hade han blivit
religiöst påverkad, men misslyckats med att försöka vara kristen. På
föräldrarnas önskan hade han fortsatt studierna och förberedde sig till
doktorsgraden då han plötsligt fann det omöjligt att göra mer av det.
Han rymde till Amerika och fick plats som lantmäteriingenjör hos ett
järnvägsbolag.
Han talade ofta om den leda som fyllde honom mot allt och alla och
han sade att hans släkt var mycket degenererad. Han hade en viss avsky
för kvinnor i allmänhet. -- Han tycktes även lida av att nödgas ta
människor i hand när han hälsade på dem -- om någon arbetsklädd
snuddade vid honom, röck han till och blev ibland utom sig. Hans
renlighetssinne hade nämligen utvecklats ända till sjuklighet.
Ofta talade de om döden och det odödliga. Ofta sade han David att
denne var den ende han träffat med vilken han kunnat tala klokt, men
ofta bytte han mitt under ett samtal om skinn och blev en äkta svensk
doktor med utpräglad antipati för all demokrati, upplysning och dylikt.
Ibland var han rörd av glädje över att ha träffat David, och nästa timme
förtvivlade han över sin bottenlösa ensamhet, drack sig drucken och
kunde bli liggande på opiumhålan i flera dagar. Davids beteende mot
denne dekadant var ofta ganska besynnerligt. Han brukade ljuga
alldeles hänsynslöst för Hartman, han diktade upp historier, berättade
hårresande äventyr som han varit med om, försökte inbilla vännen att
han var en kraftmänniska som njöt av att ensam marschera mil efter mil
i hällande regn eller åtaga sig utförandet av tunga kroppsarbeten.
Sådana saker sade han alltid när Hartman spelade överlägsen lärd

aristokrat, då tog David hämnd på honom genom att föreställa honom
hans fysiska hjälplöshet i jämförelse med Davids goda vigör, som
också verkligen kunde uthärda en hel del.
Men emellanåt brann Hartman av hat till alla doktorer och
litteraturlärda, timme efter timme satt han och skällde ut allt
"intellektuellt". Dagen efter hade han tagit på sig ett nytt skinn: man
måste skratta åt allt, galghumorn var den räddande oasen. Men varje
gång han trillade ner från sin världsbetraktartron och började oroa sig
över att David dock ej fått någon vetenskaplig uppfostran och således,
beklagligtvis, kom att för alltid stå utanför en hel del av kulturen och så
vidare, då erinrade David sig att Hartman var en sådan vekling att han
för alltid var utestängd från en stor erfarenhet: äventyrets, och så fyrade
han på med hela sitt artilleri av upplevelser, färglade, diktade om och
nyanserade, alltid lagande anrättningen så att den skulle smaka den
sensationshungrige, ge honom tantaluskval. Och då tröttnade Hartman
fort på att bli högviktig och det slutade med att han försökte förringa
äventyrets och farans värde som uppfostringsmedel och även som
njutning. Även äventyret var en illusion, liksom allt annat. Varpå David
svarade på ett sätt som narrade Hartman att på nytt skälla ut allting som
de bildade människorna värderade. På det sättet satt dessa bägge och
stred med varandra. Ofta blev de ovänner men försonades igen då de ej
kunde leva utan varandra. På ett egendomligt sätt hade den lärde
miljonären och den poetiske fattiglappen nitats ihop och var i mycket
så lika, att den ena långa stunder bara verkade parodi på den andra. De
reagerade mot olyckan och lidandet på precis samma tröstlösa sätt,
Hartman dock kanske i något högre grad av bittert lugn, möjligen
beroende på att han var femton år äldre än David.
Naturligtvis umgicks de högst sällan nyktra med varandra, och om
detta någon gång inträffade, rev de bara sönder varandra, satt moltysta
efteråt och bara "svettades ångest", talade igen för att påminna varandra
"hur komplett omöjligt det var att leva", hur vansinnigt smutsiga de
kände sig då de hemsöktes av sina minnen. Förbränd var Hartman,
förbränd ända till benen i de skamligaste nöjenas brasa, bränd var också
David, fast ej alldeles utbrunnen. Men så var han också yngre, i honom
glödde dock en livets längtan, ett halvt hopp om att det dock kunde

finnas något gott kvar att söka efter i mullhögarna.
I Liverpool skildes David från Hartman, som for att uppsöka någon
bekant på landsbygden. David roade sig så gott han kunde en vecka,
blev häftigt kär i en ung norsk dansös, friade till henne, naturligtvis i
fyllan och villan, fick ja och var med henne ett dygn. Ganska ledsen
och mycket mera fattig kom han till slut ifrån henne och hamnade till
sist på "Marta", som skulle föra honom till Sverige. Ombord stötte han
på en gång ihop med Hartman som reste andra klass.
En kväll satt de på mellandäck,