David Ramms arv | Page 5

han hade glömt att äta och satt med
huvudet lutat i handen och pannan i skarpa veck, när hans bordskamrat
plötsligt på ren svenska och mycket vänligt frågade:
-- Är ni sjuk?
David rock till, samlade sig och svarade, i det han långsamt började äta,
att han inte var sjuk, men att han suttit och funderat. Under tiden
stirrade han helt överraskat på den främmande, som nu drog litet på
munnen och fortsatte:
-- Ni är svensk, jag såg det när ni satt och funderade. För resten är det
bara svenskar som har så sorgsna, fast så ljusa ögon. Det är ganska
märkvärdigt. Mitt namn är Hartman, jag reser också hemåt, ni är lik
min döde bror som var musiker -- men han lade alla sina bekymmer på
bordet framför varenda främmande -- säg, tag inte illa upp, tycker ni
jag är en pratmakare? Jag tänkte: eftersom han är så lik min bror så
kanske om jag frågar vad han tänker på för ledsamt talar han om det.
Var det inte lustigt, en sådan pratmakare är jag ibland -- dessemellan är
jag tyst som en gråsten. Förlåt mig!
David sade sitt namn och något om glädjen att få en landsman till
reskamrat. Men Hartmans ansikte var nu lika kallt och främmande som
förut. David undrade om han redan värderat hans gångkläder och funnit
honom vara ett alltför fattigt sällskap åt sig i Chikago och Newyork.
Och under tiden letade han i sitt minne efter något ansikte som liknade
Hartmans. Detta hade förändrat sig nu, tyckte han, då han kommit det
närmare, nu föreföll ögonen djupare, med en färg av spansk tobak,
mörka bryn och en massa fina rynkor som tycktes utgå från ögonen och
utgrena sig spiralformigt då mannen log.
När de suttit och talat om likgiltiga saker ett par timmar i
restaurationsvagnens kafé, fann David att det han tagit för kall säkerhet
hos mannen bara var en mask, bakom lurade ett hett och oroligt
temperament, och när han icke tog sig i akt eller använde det skal han
vanligtvis vistades i, förekom det David, som om varje ogynnsamt

intryck, om än så obetydligt, dock åstadkom en rörelse i ansiktet som
om obehaget varit en rent fysisk smärta.
Sedan han talat en stund om livet i de amerikanska skogarna, frågade
han David vad han hade för yrke, och denne råkade som vanligt i
förlägenhet. -- Jag har så många yrken att det är litet svårt att på rak
arm välja ett som för tillfället kunde låta lämpligast, svarade han, men
bäst tidningsman, om ni vill, två år vid S:t Paul Weekly. Och Hartman
nickade utan att synas varken förvånad eller nyfiken mera.
De blev snart goda vänner, om man med detta uttryck ej menar något
hängivet kamratskap, utan endast egendomlig sympati. David berättade
hela sitt föregående liv för Hartman, och efteråt ångrade han sig och ju
mer han ångrade sin öppenhjärtighet dess öppenhjärtigare blev han. När
David kom för sig själv kände han sig ömsom glad, ömsom rasande
över att på detta sätt ha givit ut sigf åt en främmande och en, som därtill
icke just gav något förtroende tillbaka. Ofta under det David satt och
berättade tycktes Hartmans uppmärksamhet alldeles slappna eller fästas
på något besläktat med det man talade om. Han avkopplades på detta
sätt flera gånger och satt försjunken i något annat, lyssnade till hälften,
nickande då och då och ibland skakande som av en rysning.
Han föreföll ytterst noggrann med sin klädsel och hade små fötter och
små välvårdade händer. Men det var först i Chikago, David lärde känna
honom som den alltid behärskade, omåttligt lidelsefulla och förbrända
människa han var. De drog tillsammans ut på äventyr, besökte kvinnor
och opiumhålor och satt på de väldiga krogsalarna och lyssnade till
sorlet från de drickande, brådskande människorna. De besökte
underjordiska krogar och danstillställningar, alltid blott som åskådare.
Då han begagnade opium första gången rökte han icke, utan de tog in
det i små tabletter som innehavaren till stället försålde. David satt i en
stoppad men trasig stol i ett rum som efter hans beräkning måste ligga
långt under gatan, i nivå med kloakerna. Affären hade ingen skylt men
på övre botten var ölkrog, å båda sidor bagerier. Man kom dit på en
stentrappa genom en lappad glasdörr. Värden var norrman. David såg
honom blott en gång, när han lade tre små paket bredvid Davids ölglas.
Mitt emot satt den bleke Hartman och lärde honom hur starkt öl och

opium tillsammans ger ett rus som för det mesta ej söver, men som
verkar oerhört befriande och lugnande. Hartman var så glupsk att han
nästan slukade tabletterna med raseri, tuggade dem ibland och tycktes
frossa i den beska smaken.
Här började han också berätta sin historia, men det var först långt ute
på Atlanten David fick den någorlunda fullständig. Han var