David Ramms arv | Page 4

han varit en panelbräda i väggen. David
började avundas honom, han ville veta vad den andre tänkte om Gud.
Han kunde väl vara trettio år. Var han affärsman? Han kunde väl vara
präst också, men i så fall skötte han nog yrket bra kallblodigt. Nej, han
måste vara köpman, ingenjör möjligen, en man vars väsen var
sammansatt av järn, köld, isklart förstånd av guld. Han var rik, han
hade Rembrandt i salongerna -- eller fattig med bara Whistler på
väggarna -- eller ännu fattigare -- stor tvålagent med aktier i firman?
Varför rördes aldrig detta magra marmoransikte -- det fattades bara
rörelse, så hade mannen kunnat vara konstnär. För all del, han kunde
ändå vara det. Han tänkte börja tala till mannen, men viljan svek
honom, han var nyfiken men saknade kraft att ta steget. Som förlamad
lutade han sig bakåt och drömde igen.
Han hade aldrig saknat livslust utom i vissa ögonblick. Tvärtom hade
hans företagsamhet ibland ej vetat av några gränser. Som tioåring hade
han en stark passion för russin, han sålde sina skolböcker för att köpa
russin. Plötsligt kunde detta begär slockna och avlösas av ångest.
Ångest över jorden och människorna och livet och hemmet och ibland
över ingenting. Då såg han all naturen kring sig som ett främmande
land, men han tvang sig att gå hem, där satt han med slanten i sin
brännheta hand. Och nu fanns det ingenting i världen som han ville
köpa. Å vad han älskade blommor och kärrmarkens röda lysande
tranbär, men just nu ville han ej böja sig ner för att plocka ett av dem.
Nu fanns det ingenting att längta efter ty nu ville han ingenting. Han
gick ut på gården, upp på berget, i mörka drömmar och bittra minnen,
tills himlen höljdes av moln, en västanstorm kom gående med fanfarer
över de vilda bergen, den tog hans hatt och sopade den utför backen.
Hans ögon lyste när han jagade efter den, fångade den, stannade ett tag
och hörde med andlös tystnad på stormens dån. Han sjöng och dansade
utför backen. Som en pil var han i väg till handelsmannen, sprang i
kapp med vinden, sjöng och visslade.

-- -- --
Det här tåget gick verkligen långsamt, han gitte inte öppna ögonen eller
se efter i tidtabellen var han befann sig. Dagsljuset bröt in och en
uniformerad neger skrek sitt "first call for supper -- dining-car in the
rear -- first call!" Då vaknade han till, tänkte över sitt ekonomiska läge
och fann att han mycket väl kunde gå och äta frukost. Samtidigt reste
sig hans tyste reskamrat, vred om nyckeln till sin kappsäck två varv,
tog bort alla saker ur fickorna på överrocken och lät den hänga kvar
men betänkte sig, vände om och tog den över armen varpå han styrde
sina steg till restaurationsvagnen. Han satte sig vid det enda lediga
bordet och nickade bifallande då David slog sig ner mitt emot honom.
Men när han skulle börja äta biffsteken och ägget såg David inte mer
omgivningen. Han tänkte på det hem i Sverige han nu var på väg till. I
verkstadsrummet satt far, dag efter dag, månad efter månad, år efter år.
Dörren till köket stod öppen -- ville han ha vin -- ja, ett glas sherry --
och jag vill ha bättre kaffe, water, starkare kaffe, sådant som min far
dricker där hemma i verkstaden -- han spratt till, hade han skrikit detta
eller bara tänkt det? Porslinsmannen mitt emot såg aldrig så litet
förvånad ut. David tyckte synd om honom. Han såg trött ut, han hade
nog snart arbetat ihjäl sig och själen den var torr och mager och
skramlade som papper i honom, och någon Gud hade han inte och
ingen glädje av att leva. Snart skulle hans förvissnade kropp dö och
värkas ut i de gapande, maskingrävda hålen i Carlington Cemetery i
Exenland -- ifall han nu var skriven där, guldtänderna med.
Varför skulle David få äta kött och dricka vin just nu, tänkte han, när
hans far kanske ej hade annat än bröd och vatten? Hans gamla gråa
huvud var som en bunt hoptorkat pergament och händerna magra,
seniga, hårda med blåa, grova ådror under skinnet. Han kunde så tydligt
se honom nu -- se, ryggen stod som en sprättbåge över arbetet. Dörren
ut till köket var bara en tapetserad brädlucka som David spikat ihop,
den hade fläckats av hundratals gruvarbetares svarta händer då de
kommit för att avlämna eller hämta något. Ångan från spiseln gick in i
verkstaden och gjorde luften tung där, kom tapeten att lossna, så att de
bibliska planscherna böjde sig utåt, som ville den korsfäste även slita

sig loss ur denna tryckande omgivning, med en luft full av doften från
tyg, pressjärn och gamla beckiga kläder, fulla av malmsylt och olja.
Allt detta satt han och tänkte på,