David Ramms arv | Page 3

hänt. När sjukdomen bröt ned honom såg han
himmelen öppen. All livets bitterhet var hans arv och för allt tackade
han Gud. Det är en underbar man.
Inte heller är han ängslig, han knäböjer varje kväll och skickar upp alla

sina bekymmer till himmelen. Och om han tror att de hamnar rakt
framme vid Guds tron -- varför skulle vi betvivla att de gör det? Och
hamnar de inte där, så stor sak vart de tar vägen, huvudsaken är att
Efraim blir kvitt dem! Eller hur? Men nu skall jag gå.
Den sista delen av Davids berättelse hade framsagts på ett visst
högtidligt sätt, som också kunde vara trötthet. Han reste sig upp, tog
den olycksaliga hammaren i handen och gjorde sig redo att gå.
Eftersom jag trodde att han ämnade sig hem till sina föräldrar ville jag
ej hindra honom, vi tog farväl av varandra där, under några gamla
vänliga och beskyddande hängbjörkar. Det var en lent susande majdag
med en mjuk vind och solen gick just nu ned bakom de mäktiga
bergskedjor som skiljer Graninge vildmarker från Värmland. Jag såg
honom försvinna uppåt skogsvägen till Asanders ås, lång och rank, men
med någonting nervöst och trött över varje rörelse. Jag undrade varför
han ej förmådde sig att kasta bort hammaren, kände han en viss kärlek
till den -- eller var han på något sätt förvirrad?
I handen höll jag hans skrivbok, som han anförtrott mig, en tjock lunta
med vaxdukspärmar. Den innehöll två avdelningar, den första bestod av
mycket fragmentariska uppteckningar från de år av enstöringsliv han
levat här i skogen, den andra avdelningen innehöll det mesta av den
berättelse som följer här, och ur första avdelningen har jag endast
medtagit så mycket som kan vara av intresse för belysande av de
händelser jag skildrat i denna del av hans historia.

I. Vännerna
1. På hemväg
Det var nära dagbräckningen. David satt på ett långt persontåg
någonstädes på Canadian Pacific. Tåget hade stannat och inväntade ett
söderifrån kommande snälltåg. Han lutade sig halvvaken ut genom
fönstret. Det var början till en daggvåt och blåsig dag, en sådan dag
som han alltid älskat, särskilt bland de kanadiska slättlandens hela fält
av solrosor. Väldiga sjöar lyste som eld långt borta. Helt nära rucklet

som skulle föreställa stationshus såg han enstaka kors på en kyrkogård
skymta svarta genom dunklet och mellan korsen silhuetten av en
snokande hund. Stationsvakten löste av haken som höll signalbrädet,
just som snälltåget körde förbi och för ett ögonblick skymde bort
korsen därute. De lysande fönsterna susade förbi som en storm och så
såg han kyrkogården igen, och den stora hunden som gick där och
snokade. Det är mycket möjligt att hela denna syn bara var en dröm, ty
i nästa ögonblick tyckte han att han sett kyrkogården i Graninge i
Dalarna.
Han frös i hela kroppen. En beklämning grep honom lik den nattmara
som förstört hans barndoms sömn. Tåget ångade i väg.
Hans kropp blev stel och det fattades honom vilja att röra sig, hunden
på kyrkogården vart så småningom en schakal som bökade bland det
vissnade kransskräpet på Graninge begravningsplats, där hans olycklige
och sinnessjuke bror skurit halsen av sig. Hade icke någon skrivit hans
historia? Jo visst, men den skulle aldrig ha skrivits. Och även om David
hade boken handlat -- vem kan skriva något som handlar om en annan
mänska? Hur han hela sitt liv syndat och varit rädd för Gud, icke
kunnat tänka på något annat än Gud, ja, på allt som kan kallas Gud, hur
han läst tusen böcker för att hitta en utväg ur vanvettet. Har någon
skrivit det, ingen, men alla ödsliga kyrkogårdar gav honom igen scenen
från hans brors begravning. Nu såg han den igen. Far var också med.
En lungsiktig och lomhörd präst stod och hostade upp orden ur ritualen
och ett par gånger tyckte David han spottade ner upphostningarna i
graven. Han såg ut som om han avundats liket i kistan. Far stod på
gravkanten i sin slitna rock med händerna knäppta, hans grova stövlar
sjönk ned i den uppkastade leran, som blötts upp av regnet. Hans
ansikte var på en gång sorg och frid. Det var förunderligt, David var
den ende som ej hittade vägen till fred ur de onda dagarna. Far hade
samma sorg men en större styrka att bära. Han hade hittat sin Gud --
och David hade aldrig hittat sin.
Han slog upp ögonen. Som eviga pulsslag från ett väldigt larmande
hjärta dunkade buffertarna. En magerlagd newyorksaffärsman satt
bredvid honom och knackade takten med en förnicklad reservoarpenna

mot ryggstödets mässingsbeslag. Ibland bet han i ett äpple med vita
tänder, lagade med rent guld som glimmade rovlystet mot den köttiga
frukten. De hade suttit bredvid varandra i fem timmar men knappast
märkt varandra förrän nu, affärsmannens kalla blick överfor den något
trådslitne reskamraten som om