David Ramms arv | Page 2

och sedan delade sina tiggda bitar med alla andra
uslingar. Folk tycker inte om sånt, vet du. Men man hade en viss

respekt för Rammarna ändå, dom var inga fega stackare, dom var
oförvägna, dödsföraktande, dom inväntade döden med cyniskt lugn
mitt i sin örtagård av trasor och lump -- jag blir alltid så här poetisk, när
jag talar nu mera, men mest var dom så fulla att livet bara var ett
veckolångt drömliv på rökstumuren. Dom var inga finnar, vi ha inte ett
smul nomadblod i oss. Snarare var dom österrikare, det lär ha varit
inflyttning av såna smeder, men det vet jag inte nu, i alla fall, min
farfars far började tjänsten under Gustav tredje -- han gick i trollskola
hos Libson, sade man, var skottfri och kunde trolla. Han rymde som
krigsfånge från Wittenberg -- varför han skulle hit igen kan jag inte
begripa, han kunde ha varit kvar i fängelset och trollat -- men hit kom
han och vart en sån där profoss, piskade ogifta barnaföderskor med
spön, söp och latade sig och diktade visor på rökstumuren, och på
dödsbädden bekände han att han en gång lönnmördat en svensk officer,
han hade skjutit honom i ryggen, men han tycktes ej ångra sig, han bara
talade om det. Han hade många barn, jag vet inte av alla, och änkan
höll lönnkrog ett slag och uppfostrade farfar min, som -- som rådde om
den här hammaren. En konstig bergsman vart han, som satt på
vägkanterna och knackade sten och sjöng besynnerliga sånger i takt
med slagen till släggan -- tokig, förstår du, en sorgens galning med
långt hår, jag skall visst vara mycket lik honom, men innan det där bröt
ut hade han blivit far --
Far min, ser du, ja jag behöver inte tala om honom, du känner honom
lika bra som jag, han fick följa mor sin på tiggarresor kring bygden, då
var han bara tio år, det fanns inga fattighus då eller nånting ordnat åt
dom fattiga, och som ung vart han bruten av höftvärk och tuberkulos.
Han vart, som du vet, en kristen, en rätt kristen. Men i ungdomsåren lär
han ha varit rätt vild, under de tider han var som starkast, innan han
vart religiös hade han en tid med någorlunda hälsa, och då var han som
sagt ganska vild, släktblodet, ser du, det var han som ensam, när linjen
för H.-järnvägen skulle stakas, gav säj ut på en murken stock över den
gamla Lombacksgruvan, inunder honom var en avgrund på sex
sättningar och han stod upprätt på stocken som brakade och fällde
murkna flisor, och där högg han bort ett skymmande träd som växte i
öppningen med roten i västerslidan. Och kamraterna stod mållösa av
rädsla, men då lär han ha kommit ihåg hur fattig och usel han var och

att han var en tiggarunge och ingen bergsmansson, för han hade sjungit
denna gamla slagdänga medan han huggit så att spånorna yrde över
avgrunden.
Och i det han liksom smekande for med handen över släggan sjöng
David Ramm sakta:
Alla man, alla man, håll i repet! Alla bergsmän som skeppar erat järn --
ni kan släppa när ni vill -- släpp repet! Dä ä bara en tiggare på än'.
Det var inte mycket, men det var sextonåringens trotsiga skoj med
översittarna, fattigdomen och dödsfaran. Gud vet vad han tagit sig till
här i livet om inte sjukdom och ytterligt elände skruvat till sig kring
hans unga liv. Och så, till sist men ej minst, om ej den gamle Gud
Fader talat till honom så allvarligt mitt i skogarnas gripande tystnad, att
han vid tjugu år plötsligt lade om sitt leverne och sedan vart en av
traktens frommaste män!
-- Jo, svarar Efraim Ramm själv, då hade jag blivit rövare och mördare
och slagskämpe och allting -- kanske simpel tjuv också. Jag hade fröet
till alla synder i mig. Nu vart jag visserligen lusfattig, men hederlig,
och det är inte så litet! Så att han kunde berömma sig själv också, men
det hade han rättighet till, ty han levde som han lärde. Och den gamle
vitskäggige log så att ansiktet var som en hösthimmel med klar sol.
Och si, det var allt av Herran kommet!
Och där sitter han på sitt skräddarbord och syr och syr medan hans
fattiga liv stupar ned mot den evighet som han aldrig är rädd för, mot
den död som han håller av som en vis vän därför att den ej mer kan
förfära en nerv i gamle Efraim. Han är en rätt kristen, möter varje
bekymmer med en ny lovsång, begraver sina barn, när de dör eller när
de i vanvettig yrsel själva tar sina liv, begraver dem med fruktan och
bävan inför den stränge guden, men rädes ej, förtvivlar ej, går hem och
arbetar igen som om intet