Dagdrömmar | Page 8

vålnad kom emellertid Stellan på
den idén att taga sällskap med sig i sängen: en docka, som Kerstin
påstod en gång varit hans mors, en kanin och en gris, båda av porslin.
De lågo alla tre vid sidan om honom på huvudkudden, så att han
ögonblickligen kunde ta dem i sin famn, om kvinnan med det vidöppna
gapet kom och Kerstin ej fanns inom hörhåll.
* * * * *
För resten brydde han sig ej så mycket om Gud Fader. Kerstin hade
sagt, att han var god och snäll. Man behövde alltså inte vara rädd för
honom. Han kunde ej göra en något ont.
Men Stellan kom så småningom att hysa en ej ringa tacksamhet mot
honom. Det var nämligen Gud Fader, som gett honom bakugnen.
Saken förhöll sig så, att Kerstin bland många andra böner varje kväll lät
honom läsa en, som lydde:
"Fattigdom och rikedom giv mig icke, men låt mig min särskilda del av
spis få."
Stellan stannade ibland framför spisen ute i köket och undrade vilken
del han skulle få. Helst skulle han vilja bli ägare till bakugnen: ur den
kom äppletårtan, sockerbullarna och småbröden.
Han frågade Kerstin, om hon trodde, att Gud fader skulle vilja ge
honom bakugnen. Hon var av den meningen, att det skulle gå för sig,
om han bad riktigt ordentligt.
Och det gjorde han, med den lyckliga påföljd, att han efter en tid
började betrakta bakugnen som sin privata egendom.

Den hösten Stellan skulle börja i mamsellerna Beckströms
småbarnskola, kom han tre veckor för sent.

Han och gamla Kerstin hade som vanligt varit uppe hos morfars på
Särö och just som de gett sig in till Göteborg för att resa hem, blev
Kerstin sjuk. Hans mormor hade ej tid eller lust att fara ned med honom
till Skåne och så fick han vänta, till dess Kerstin kom på benen igen
och kunde uthärda resans strapatser.
Och det tog tre veckor.
Tanken på skolan hade förmörkat sista delen av sommaren. Han både
kände och visste, att han för alltid lämnade någonting bakom sig, vad
nu detta var. Hans morfar hade ofta den sista tiden sagt till honom:
-- Jaså, jaha! Jaså, du ska börja skolan i höst. Jaha, det blir en annan
dans. Nu är det slut med sötebrödsdagarna.
För resten sökte han utfylla morfars dunkla uttalanden med de
underrättelser, han kunde inhämta av sina Göteborgskusiner. Av Oscar,
som var tretton år, hade han fått veta, att skolan var ett helsike.
-- Dom klår en på fingrarna med rottingen, om man inte sitter stilla.
Oscar talade också om att man inte fick ha några leksaker med sig i
fickorna eller i blusen. Då blev det också stryk med rottingen. Ibland
fick man också lägga fram fingrarna på bordet och visa att man tvättat
dem. Annars blev det stryk.
Det var, vad Oscar sade.
Stellan frågade också sina två yngre kusiner, Alice och Jane, om det var
sant. Först svarade de, att det var lögn alltsammans. Men sedan Oscar
tagit dem avsides och haft ett enskilt samtal med dem, fick han dem att
dela sin uppfattning.
-- Joho, de va visst sant, vartenda ord, Oscar sa. Å om man inte kan
läxorna får man sitta efter.
Det var svårt att veta vad man skulle tro. I alla fall hade morfar sagt, att
det skulle bli en annan dans. Och morfar lurades inte. Han var konsul

och satt i första kammaren efter jularna och kände kungen.
Men trots dessa mörka spådomar fanns det inom honom något, som
längtade efter skolan. Han hade en bestämd förkänsla av att ett nytt
skede skulle börja i hans liv, att han i och med detsamma skulle bli stor,
att han skulle genomgå en förändring, synbar för alla, begåvas med en
ny värdighet, ingen kunde ifrågasätta. Inte ens Ida i köket, hans
bittraste motståndare, som aldrig gjorde, vad han bad henne om och
som schasade honom ur köket, när han kom och bad om en kaka, inte
ens hon skulle längre kunna behandla honom med samma straffbara
ringaktning, när han väl en gång kom i skolan.
Och så var det också en annan sak: de nya kamraterna. Han undrade,
hur de sågo ut, och framför allt undrade han, vad de skulle säga om
honom. Han gick i fantasien genom, hur han första dagen skulle möta
dem. Visste de, vem han var? Visste de, att det var han?
Inför allt detta försonade han sig med tanken på att sötebrödsdagarna
voro slut. Han tycktes rent instinktivt ha funnit sig i det faktum, att med
en ny värdighet följer nya förpliktelser, sådana som att ej ha någonting
med sig i fickorna och hålla händerna rena. Huvudsaken låg däri, att
någonting var slut, att man för alltid lämnade någonting bakom sig, att
man hade påtagliga tecken på att växa.
Det var väl ej