Dagdrömmar | Page 7

allra märkligaste med den var, att den var Stellans.
-- Ja, men ä den riktigt, riktigt min, pappa?
-- Ja.
-- Ja, men ä den alldeles, alldeles riktigt, riktigt min?
-- Du hör ju vad jag har sagt.
-- Ja, men ä den min så att jag kan göra med den vad ja vill?
-- Ja, det vill säga, du ska vara snäll mot den.
-- Ja, pappa.
Han satt med den i knät långa, långa stunder. Han var nära att kväva
den i täcket, han stoppade om den för att den ej skulle frysa. Han
släpade den med våld fram till mjölktallriken för att den ej skulle
hungra eller törsta ihjäl. Han var så snäll mot den, att den efter några
dagar sprang och gömde sig, så fort han närmade sig.
Lya gav honom många bekymmer. Den var hans, riktigt hans. Och

ändå kunde han ej få den att göra, vad han ville. Den sprang sin väg,
den slingrade sig från honom som en ål, den tjöt, den bet honom.
Lya beredde honom den första verkliga kampen med ett annat levande
väsen. Här hjälpte det ej att tigga eller gråta sig till att få sin vilja fram.
Aga endast förvärrade saken. Stellan jagade hundvalpen genom hela
våningen. Han lockade på den i alla tonarter, medan hela hans väsen
knöt sig i en förgrymmad känsla av äganderätt: Du är min!
Förhållandet mellan dem blev aldrig riktigt gott, aldrig som det borde
vara. Man misstrodde varandra...
* * * * *
Utom Lya fick Stellan vid denna tid också något annat, som mycket
upptog hans tankar: han fick en religion. Det var en gåva, som bragtes
varje kväll med Mörkret, all religiös känslas stora stammoder. Hans
religion fyllde honom med skräckinjagande syner, som kom honom att
bäva, gråta och till sist skrika högt på hjälp.
Helst skulle han ha velat vara utan religion. Men gamla Kerstin påstod,
att det inte fanns någon mänska på jorden, som var utan, inte ens
hedningarna. Och för resten var det för sent att välja: han hade redan
fått en.
Ingen kunde heller utlägga och förtydliga denna religion så som Kerstin.
När skymningen föll på och han ätit sina två smörgåsar och druckit sitt
glas mjölk, framkallade hon en stund Mörkrets alla makter.
Han satt på en pall vid hennes fötter, inkrupen i hennes många och vida
kjolar, medan hon berättade om vättar och troll med små kroppar och
stora näsor; om skogsråt, som var vackert framifrån, men ihåligt som
ett baktråg, när hon vände ryggen till; om benranglet, som legat
begravet under loggolvet hemma hos Kerstins far och som gjorde att
slagorna slogo dem om öronen, när de började tröska alltför tidigt om
vintermornarna, och om eldslågan, som en gång följt hennes far,
alldeles över hans mössa, då han en morgon varit för tidigt ute för att
hämta unghästarna i ängen bakom Furet.

Stellan skälvde av rädsla. Han kröp ännu längre in i Kerstins kjolar och
viskade:
-- Mera! Berätta mera!
Det fanns också en Gud Fader. Också han hörde till religionen. Han
fanns i himlen. Men han infann sig ett slag varje kväll, då Stellan gått
till sängs och läste aftonbönen. Det var Gud Fader, som under natten
skulle skydda honom mot vättar och troll, skogsrå och benrangel och
eldslågan, som följt Kerstins far till ängen bakom Furet.
Av erfarenhet litade Stellan ej riktigt på Gud Fader. Hans förmåga att
skydda var åtskilligt begränsad. Det kunde ibland hända, att Mörkrets
makter infunno sig i alla fall under natten. Plötsligt vaknade Stellan och
de voro där...
Då var Kerstin ett bättre skydd. Han behövde bara gråta. Då steg hon
upp, tände lampan, satt vid hans säng ett slag och Mörkrets makter
försvunno.
-- Ja, men ä det alldeles säkert att de inte kommer tillbaka i natt?
-- Nej, nu kommer de inte mera. Sov han nu!
Men ibland kunde det hända, att Kerstin inte hörde honom, när han grät.
Hon hade inte gått och lagt sig utan var ännu ute i köket och sysslade
med något. Då låg han stel av skräck. Skelettet steg upp ur golvet och
ville ha tag i honom. Men det var inte ett riktigt skelett, inte ett sådant
som legat begravet under loggolvet. Det hade en vidöppen mun och var
klätt i vitt som i ett nattlinne och med sin gapande mun sökte det sluka
honom.
Han låg och skakade i sängen. Han kunde inte skrika. Det var, som om
strupen snörts samman på honom.
Detta spöke infann sig ofta och han fruktade det mer än alla andra. Han
frågade gamla Kerstin, om hon nånsin sett det, hon som sett allt. Hon
förklarade, att hon själv aldrig haft att göra med det. Men det kunde

nog finnas i alla fall: det fanns så många olika spöken.
För att skydda sig mot denna hemska