Dagdrömmar | Page 9

precis denna form, hans funderingar togo sig. Men det
var deras innehåll. Han hade kommit in i en period av sitt liv, han
aldrig skulle lämna bakom sig: den, under vilken man längtar att i en
ny skepnad eller annan dimension bli stor, riktigt stor. Skolan hade i ett
enda slag förändrat hans uppfattning om framtiden. Den var ej längre
en följd av julaftnar, födelse- och namnsdagar att längta till. Framtiden
-- -- -- ja, den var något annat, ett växande till något ständigt större, till
en högre lycka, en högre makt, en större frihet.
Redan dagen innan han skulle börja, sade hans far vid frukostbordet:
-- Ja, nu får du hålla dig hemma i eftermiddag, för då ska du och jag gå
och köpa en skolväska.

Stellan såg på honom.
-- Du vet väl, vad en skolväska är för något.
-- Ja, de ä en sån som man har på ryggen.
Hans far nickade:
-- Ja, och en sådan ska du ha. Och i den ska du ha böckerna.
Han kände redan hur han växte.
Han var tidigt uppe dagen efter, då husföreståndarinnan skulle följa
honom till mamsellerna Beckström. Han sökte noga genom sina fickor
för att vara riktigt säker på att inga leksaker lämnats kvar. Han skurade
också händerna länge och omsorgsfullt med nagelborsten. Och gång på
gång upprepade han för sig själv:
-- Per Stellan Severin Petréus och min far ä löjtnant.
Han visste, att han skulle bli tillfrågad om vem han var.
Och så bar det i väg. Gamla Kerstin stod i tamburen med händerna
sammanknäppta över magen och suckade:
-- Ack ja! Ack ja! Herregud! Tiden går, tiden går. Nu ä han så gammal
att han ska börja läsa. Ack ja! Ack ja!
Stellan var mycket tyst, högtidligt allvarlig.
Mamsellerna Beckströms skola låg vid Östra bulevarden. Andra sidan
den fanns fattighusträdgården och andra sidan trädgården kanalen, i
vilken Bäckahästen höll till för att locka alla barnen med sig i kanalen
under rasterna. Barnen i mamsellerna Beckströms skola kallades av
denna anledning bäckahästarna.
Då Stellan och hans tant denna morgon från Södra kaserngatan svängde
in i bulevarden, såg han redan på avstånd barnen. Det fanns en hel
klunga av dem under kastanjerna. Han hörde dem väsnas och skrika.

Hans allvarliga stämning steg, allt eftersom han närmade sig klungan.
Hans hjärta började klappa våldsamt: nu, snart, skulle han se sina nya
kamrater. Han höll sig rak i ryggen och såg rätt framför sig.
Då hände det märkliga: plötsligen slutade bäckahästarna upp att leka.
De bara stirrade på honom. Stellan gjorde sig ännu stelare. Ja, här
kommer jag! Han var belåten över den uppmärksamhet, han väckt. Det
var precis som han tänkt sig.
Men lika plötsligt försvann all hans säkerhet. Han kände igen flera av
dem. Han hade träffat dem på barnbjudningar och i parken, där han
brukade leka, medan Kerstin satt och stickade strumpor under ett träd.
Och han var redan fiende med flera av dem. Han hade slitit leksaker ur
händerna på dem eller de på honom. Där stod en, som han brutit sönder
en vagn för. Och där stod en annan, som han förra våren tagit en
glaskula från, som var värd tio stenkulor: han hade stoppat den i fickan
och sagt, att han inte visste, vart den tagit vägen.
Och nu stodo de alla här!
Han blev blodröd i ansiktet.
Till sist spratt han till, då hans tant ryckte honom i armen och sade:
-- Hör du inte, vad jag säger! Hälsa nu vackert god dag på dina nya
kamrater.
Tyngd av skuldkänsla gjorde Stellan en ödmjuk bugning.
-- God dag, sade han med en röst, som stockade sig i halsen, medan han
stirrade på den, från vilken han tagit glaskulan, som var värd tio
stenkulor.
Men ingen svarade. De bara stirrade på honom.
Hans kinder brände av skam, medan han från pojken med glaskulan såg
på den, han brutit sönder en vagn för... Han ville inte se på just dessa
två. Men han måste.

Då hände någonting ännu värre. En av flickorna tog en annan flicka om
livet. De gingo ett par steg bort, stannade med armarna slingrade om
halsen på varandra och viskade. Och den flickan, som tagit den andra
om livet, hette Märta Gyllencrantz och hos henne -- -- --
Det svindlade för hans ögon och omedvetet tog han sin tants hand som
skydd. Märta Gyllencrantz' far var också löjtnant och hos henne hade
han varit på julgransplundring, och när de plundrat julgranen, hade
Märtas mamma lagt konfekten i högar, och så var det en, som skulle
vända ryggen mot högarna och en annan, som skulle peka på en hög
och fråga: -- Vem ska ha den? Det var en hög, Stellan önskade sig. Men
han fick den inte. Då hade han börjat tjuta och skrika och gamla Kerstin
hade måst ta honom in