Dagdrömmar | Page 6

som när julen är slut och
granen kastas på gården. Allt det vita togs bort från det vita rummet.
Stellan stod och såg på. Ej heller nu sade han något. Men hans hjärta
blev allt tyngre och tyngre. Han grät: hjärtat kändes till sist så tungt att
det var som om han måst släpa det med sig in i barnkammaren.
Släktingarna reste. Han och hans far följde dem till tåget och de vände
ensamma tillbaka hem. Hans far tog så långa steg och gick så fort.
Stellan halvsprang vid sidan om honom med sin hand i hans.
Endast farmor stannade kvar. Allt blev så tyst. Ibland togo hon och
hans far honom i sina armar och gräto. Då grät också han. Då och då
kommo några tanter. Ibland hade de konfekt med sig. Men de stannade
ej så länge som förr.
En dag for han med sin far och farmor i droska för att se den plats, där
modern sov sin sista sömn. Det regnade. Men han var i alla fall stolt

över att åka i droskan: den var som ett litet hus och den hade gardiner,
man kunde rulla för fönsterna, så att det blev alldeles mörkt. Då var det,
som om man åkt rakt genom natten. Hela vägen ut rullade han dem upp
och ner. -- Nu åker vi genom dag och nu åker vi genom natt, sade han.
Droskan stannade utanför ett par höga grindar med förgyllda spetsar,
nästan likadana som kaserngrindarna. Han kände sig genast mera
hemmastadd. Han till och med erfor en förnimmelse av trygghet för sin
mors räkning: hon sov sin sista sömn på en kaserngård. Men det fanns
ingen skyllerkur och ingen knekt, som stod på vakt och skyldrade gevär
för hans far. Det fanns heller inga kanoner eller stallar, bara stenar, som
stodo upprätt, och häckar och blommor och några träd.
Stellan gick mellan sin far och farmor och höll dem i handen.
De stannade till slut. Det var en stor kulle med en massa blommor.
Kullen var mycket större än de andra, och blommorna voro flera. Det
gladde honom.
Hans far sade:
-- Här vilar -- -- --
Men så tystnade han. Han satte näsduken för munnen och Stellan kände
hur hans hand darrade.
Hans farmor grät.
Det var en hel del frågor, han skulle ha velat göra. Han började:
-- Men säg, pappa -- -- -- Men säg, farmor -- -- --
Ingen av dem svarade.
Då började också han själv gråta.
Fadern tog honom i sina armar och bar honom tillbaka till grindarna
och droskan. Han kände, hur hans far skakade och darrade, och han grät
ännu mera.

Det var besynnerligt allt detta. Han funderade mycket på vad som hänt.
Han frågade Kerstin och farmor, men kunde inte få ett svar, som
tillfredsställde. Han började bli mer och mer övertygad om att de lurade
honom på något sätt.
* * * * *
Hemma blev det allt tystare. Snart upphörde tanterna alldeles att
komma. När det nu ringde på tamburdörren, var det mest karlar och
pojkar, som lämnade ett kuvert. De högtidliga och spänningsfyllda
dagarna hade gjort Stellan nyfiken. Varje gång det ringde frågade han:
-- Vem var det som kom och vad hade de mä sig?
Kerstin svarade:
-- En räkning.
-- Till mig?
-- Nej, inte till honom.
Till slut upphörde det alldeles att ringa på tamburklockan. Endast
minnet stod kvar, det första minnet han hade av sitt liv, den första
outplånliga känslan han hade av livet självt, någonting högtidligt och
festligt med blommor och musik, i vilket han själv varit medelpunkten.
Och så -- i allt detta högtidliga och festliga, på ett underligt sätt vävt in
däri -- någonting oförklarligt, kallt, skrämmande -- -- --

Han var upptagen i ett sträck dagarna i ände. Redan klockan halv åtta
på morgonen satt han i sängen och ropade:
-- Kerstin! Kerrrstinnn! Får ja inte kaffe snart!
Ibland var han så ivrigt upptagen, att han glömde det nödvändigaste,
innan det var för sent.

-- Han är den värsta gris ja har sett, sade Kerstin, medan hon tvättade
och bytte om på honom.
Dagarna voro fyllda av intensiv verksamhet och rörelse. Ibland var han
så trött att han måste lägga sig och vila mitt på eftermiddagen.
Men de voro sig alla lika, likt frukter av samma slag, somliga rikare
och saftigare, andra en smula kantstötta. Det fanns till och med de som
hade mask i sig. Men till gengäld fanns det också de, som voro större
och saftigare än alla andra: julen, hans födelsedag, och så den dag, då
hans far kom hem med Lya. Lya var svart, med brunt bröst, ett stort
huvud med spetsig, brun nos, djupa rynkor i pannan, krokiga framben
med stora tassar och en lång kropp.
Hans far påstod, att det skulle bli en tax.
Men det