Dagdrömmar | Page 5

inne, när hans mor kläddes till den sista vilan.
Men han var inte otålig över att det tog så lång tid. Han förstod, att när
hon skulle vila så länge, behövdes det särskilda anstalter.
Ja, det var underbara dagar, högtidliga och spännande. Det fanns endast
en sak, som störde. Och det var hans mor. Under allt detta låg hon och
sov. Han skulle ha velat väcka henne, så att hon kunnat vara med och
se allt detta. Men hon låg i kistan i det vita rummet med blommorna
och hon var själv klädd i vitt och hade blommor på täcket.
Han gick in till henne om mornarna, stannade vid dörren, bugade och
sade: -- Sov gott, lilla mamma. Han upprepade samma ceremoni om
kvällarna, och då tyckte han det passade bättre att säga sov gott.

Men på samma gång var han också rädd för henne. Nu hade hon
visserligen stängt munnen. Men hon var så förfärligt kall. Den första
morgonen hade han gått fram till henne och klappat henne på kinden.
Men han hade ögonblickligen dragit handen tillbaka. Hon hade bestämt
inte tillräckligt på sig. Han funderade över detta länge och passade till
slut på, då ingen märkte det, att hämta täcket från sin egen säng i
barnkammaren.
Men då han kom släpande med det in i det vita rummet var mormor
där.
-- Men mitt älskade barn, vad tänker du göra?
-- Mamma fryser.
Mormor försökte förklara, att hans mamma inte frös.
-- Ska hon vara så kall då?
Mormor nickade.
-- Jaså!
Han släpade täcket med sig ut igen, men då han kommit till dörren
vände han sig om och blev stående en stund. Till slut frågade han:
-- Ja, men mormor narras inte?
-- Nej!
-- Jaså!
* * * * *
Till slut kom det underbaraste av allt.
Själv var han klädd i en ny svart sjömanskostym med en vit halsduk
under kragen. Hans far var i parad och Stellan beundrade honom mera
än någonsin. Han hade det förgyllda skärpet om livet och képin med

den långa svarta plymen låg ute på handskbordet i tamburen.
Det kom en massa farbröder också. Somliga hade parad liksom hans far.
Andra voro bara i svart med höga, svarta hattar. Dem brydde sig Stellan
inte om.
Och så kom en stor, besynnerlig vagn med silverfransar och hästar med
svarta kläden och silver på. Och det kom också andra vagnar, droskor
med svarta hästar.
Och så kom, ja, så kom själva regementsmusiken. _Den stannade
utanför nere på gatan_. Det hade aldrig hänt förr. Den hade marscherat
förbi många, många gånger. Men stannat hade den aldrig. _Och också
den var i parad_. För den glömde Stellan allt annat. Han hade gråtit
förut, därför att han inte fick följa sin mor till sista vilan. Men nu blev
han nöjd. Han satt i fönstret på farmors knä och såg på all ståten. Han
pekade på musikanterna och talade till sig själv i ett sträck. Det fanns
särskilt en av dem, han alltid beundrat mera än alla de andra. Det var en
stor karl med en stor mustasch och han blåste i den allra största
"trumpeten", som var så stor att den var större än Stellan själv. Och när
han blåste i den kom det ett så hemskt ljud som när man ropade bo-o
nere från källaren.
Inför den synen höll Stellan andan av spänning så länge, att han blev
alldeles blodröd i ansiktet.
Plötsligen sade hans farmor:
-- Men mitt kära barn, du är ju alldeles våt. Vi måste byta på dig.
Hon ville ta honom med sig in i barnkammaren. Men han grät och så
fick han sitta kvar, till dess hans far kommenderat framåt marsch och
alla farbröderna marscherade med hans mor till sista vilan.
Han höll sig lugn, så länge han ännu kunde höra musiken. Men så fort
den försvunnit utom hörhåll, började han gråta.
Onda aningar stego upp inom honom. Han kände, att allt inte stod rätt

till. Vad skulle de göra med hans mor? Varför kunde hon inte sova
hemma i det vita rummet, som var så vackert? Var sista vilan ännu
vackrare? Han ville följa med och se efter. Han grät ej längre. Han
skrek. Han blev våldsam och vildsint. Han rusade mot tamburdörren,
sparkade på den och ropade:
-- Öppna, öppna! Jag vill se, vad di gör mä mamma! Öppna, öppna!
Kerstin tog honom i sina armar -- hans farmor orkade ej. Han bars fram
och tillbaka genom rummen och sparkade och skrek.
Till slut sade hans farmor:
-- Men vi måste byta på dig först.
Då tystnade han. Han kröp upp i farmors knä och lät henne byta på sig.
När han var färdig -- sov han, trött av dagens spänning, med huvudet på
sin farmors knä.
* * * * *
De högtidliga festdagarna voro över. Det var