Dagdrömmar | Page 4

höllo krampaktigt om fästet. Han vågade ej röra sig. Han stod
alldeles stilla och såg framför sig. Han förstod ingenting. Men han var
så skrämd, att hans kropp skakade.
Hans far hade sjunkit ned på golvet vid sidan om sängen. Han höll om
moderns hand, kysste den, vätte den med sina tårar, medan han
snyftade:
-- Elsa, Elsa, förlåt mig allt -- -- -- Jag har alltid älskat dig, jag ska alltid
älska dig, Elsa, Elsa -- -- --
Plötsligen rusade han upp, förbi Stellan, ut i våningen, ropande genom
rummen, snyftande:
-- Kerstin, Kerstin, i Guds namn, Kerstin -- -- --
Jungfrurna kommo springande in. Men med ens stannade de, ett stycke
från sängen, som om någonting oöverstigligt hindrat dem att gå vidare.
De slogo händerna samman och började gråta.
Stellan vågade ej se upp. Då och då ryckte han till av skräck, som om
en elektrisk stöt gått genom hans kropp.
-- Stackars, stackars unga frun, snyftade Kerstin. Stackars, stackars
unga frun, som jag burit på mina armar och som jag ammat med mina
fattiga bröst. Stackars, stac -- -- --
Hennes röst drunknade i tårar.
Stellan förstod ej vad hon sade. Men nu såg han på sin mor. Han
betraktade henne med ett par snabba, rädda ögonkast. Hon låg och sov,
med munnen alldeles vidöppen.
Inför denna vidöppna mun greps han av en outsäglig skrämsel. Med ett
högt skri sprang han ur rummet. Han hade tappat sabeln. Men baljan
slog honom om benen. Kasken föll av. Han ville springa och gömma
sig. Men rummen hade med ens blivit så underligt stora. Och han kände

sig så trött i benen. Han tyckte också att någon sprang bakom honom,
för att hinna upp honom och rycka honom till sig. Och detta, denna,
som förföljde honom, var hans mor. Hennes mun var alldeles vidöppen
-- -- --
Då snavade han över sabelbaljan. Han föll alldeles framstupa. Men han
skrek ej. Han grät inte heller. Han kunde ej. Strupen var som
sammansnörd. Och liksom om han förlorat förmågan att röra benen,
som om han glömt att gå, kröp han med vitt spärrade ögon in under den
stora salongssoffan. Han kröp så långt in han kunde komma, med
ansiktet mot väggen och armarna för ögonen. Han skälvde av skräck.
Där fann honom gamla Kerstin efter att sökt och ropat på honom länge.
Han ville inte komma fram. Och då Ida lyft undan soffan från väggen
och Kerstin höll honom i sina armar, skrek han högt:
-- Inte se mamma! Inte se mamma!
* * * * *
Men de dagar som följde voro underbara. Det låg över dem någonting
festligt och högtidligt. Mest påminde de om julafton, men en julafton,
som aldrig tycktes ha något slut. Varje dag, varje stund på dagen
medförde sin oerhörda spänning. Varje gång tamburklockan ringde
hände något nytt och oväntat. Någon kom med blommor, bundna till
väldiga, runda kransar, eller med paket. Svartklädda tanter gingo ut och
in med choklad, karameller och presenter åt honom. Och så kom det
främmande. Så gott som varenda dag följde Stellan med sin far till
tåget: först kom farmor, så mormor och morfar och morbror från
Göteborg och sedan farbröder och fastrar. De hade paket med sig och
många saker i sina koffertar, och så fort de kommit hem, stängde de sig
inne med hans far, precis som på julafton.
Och i allt som hände, kände han att han var medelpunkten. Han gick
från knä till knä, och när han tröttnade på ömhet och smekningar hade
han sina leksaker och konfektpåsarna.

Så skedde det hittills märkvärdigaste av allt. Det kom flera karlar, som
klädde lilla förmaket alldeles vitt, väggar och golv, allt. Och de fäste
vita och röda blommor på väggarna och strödde vita och röda blommor
på golvet. Något så vackert hade Stellan aldrig kunnat tänka sig. Han
stod inne i lilla förmaket hela tiden karlarna arbetade. Han gjorde inga
frågor, som han alltid annars brukade göra, när någonting oförklarligt
skedde. Han endast såg, såg. Och ibland suckade han till djupt, av
spänning och översvallande tillfredsställelse.
Till slut kom en stor gul kista med vita beslag. Den var mycket längre
och vackrare än de koffertar, morfar och mormor haft med sig. Kerstin
påstod, att i den skulle hans mor ligga. Hon påstod också, att hon skulle
fara bort och vila sig länge efter sjukdomen. Det var den sista vilan,
sade hon. När hans mor steg upp från den, skulle hon aldrig behöva vila
mera. Stellan kunde knappast tro det.
-- Aldrig, riktigt aldrig mera?
-- Nej, aldrig.
Han såg på Kerstin länge... Han måste bestämt fråga någon annan. Till
slut valde han farmor som den, han ansåg trovärdigare än till och med
Kerstin. Och farmor svarade likadant. Det var alltså ingenting annat att
göra än att tro.
Stellan fick ej vara med