Dagdrömmar | Page 3

syster gjorde vad han ville. Han behövde bara
skrika så högt, att hans mor hörde det. Och så fick han sin vilja fram.
Varje dag kom det också tanter på besök. De hade choklad och konfekt
med sig åt honom. De togo honom i sitt knä, klappade och kysste
honom och sade: -- Nu blir mamma snart frisk igen.
Både när de kommo och gingo, bugade han sig mycket djupt för dem,
så djupt, att de sade till hans mor: -- Tänk en sådan snäll och artig
kavaljer han redan är.
Efteråt gick Stellan ut i köket och sade:
-- Jag är en snäll och artig kavaljer.
-- Hin tro't, sade Ida.
Men då blev gamla Kerstin ond:
-- Inte får hon säga sånt, när barnet hör det.
Men Ida svarade:
-- Åja, vänta han. Världen tämjer honom nog.
-- Det gör den inte, svarade han och gav henne en förkrossande blick.
Han kunde inte tåla Ida. En gång hade han stulit sylt från henne så att
det upptäckts. Hon hade funnit honom på en stol i skafferiet med hela
ansiktet nedsmort.

* * * * *
Men nu var han ensam med sin mor i sjukrummet. Hon låg och läste
tidningen. Syster hade gått ut för att hämta frisk luft. Gamla Kerstin
höll till ute i köket, där hon tvättade strumpor.
Han stod på stolen vid fönstret och talade i ett sträck till flingorna och
snöflaken, tankar, som blixtlikt flögo genom hans hjärna, snabba som
drömmar, liksom de utplånade ögonblicket efter.
Till sist hade han ingenting mera att säga. Han såg på sin mor. Hon sov.
Tidningen hade fallit ned över hennes ansikte. Han tänkte: Nu sover
hon riktigt. Men för säkerhetens skull frågade han:
-- Mamma? Hon svarade inte. Han klättrade ned från stolen, sprang in i
barnkammaren, tog på sig kask och sabel och drog gunghästen in i
sjukrummet. Det fanns ingenstans det var så roligt att leka som där inne,
därför att syster förbjudit det. Han klättrade upp på hästen, drog sabeln
ur baljan och kommenderade: -- Framåt masch!
Han lekte pappa. Det var den roligaste lek han visste. Hans far var det
ståtligaste, han någonsin sett. Varje morgon låg Stellan i fönstret och
såg honom komma ridande ut från kaserngrindarna. Ibland var han
ensam. Ibland hade han många, många knektar bakom sig. Och ibland
hade de också kanoner. Det var det underbaraste av allt. Stellans hjärta
hoppade som hos en liten fågel. Mänskorna stannade och sågo på hans
far. De stora kanonhjulen dånade mot stenläggningen. Stellan blev så
ivrig att han började svänga med sabeln och ropa:
-- Framåt masch! Framåt masch! Då såg hans far upp till fönstret, förde
handen till mössan och hälsade allvarligt upp till honom. Stellan skrek
ännu vildare: -- Framåt masch! Framåt masch!
En gång hade han varit så hänförd över synen av sin far och de många
kanonerna och han hade fäktat så ivrigt, att han föll ut genom fönstret
från andra våningen och skulle ha slagit ihjäl sig om han inte fastnat i
sladderspegeln nedanför. Men detta hade han ej något minne av. Han
bara visste, att det hänt, därför att gamla Kerstin alltid måste hålla

honom i benen, då han skulle hälsa på sin far.
* * * * *
Men nu var han själv pappa med många knektar bakom sig. Han
sporrade hästen, ryckte i tyglarna och röt obegripliga ord. Hans mor
sade ingenting. För resten hade han glömt, att hon fanns till. Han vände
sig om i sadeln och svängde med sabeln. Nu var han långt, långt ute på
det stora exercisfältet. Han hörde det dova dånet av kanonhjulen och
hästarnas tramp mot fältets grästuvor. Hans ögon stodo stela. Hästen
galopperade i vild fart.
Då hörde han tamburdörren öppnas. Det var hans far som kom.
Sporrarna klirrade, sabeln skramlade i sitt koppel, då han satte den från
sig i paraplystället.
Stellan klättrade ned från hästen, smög sig tyst mot dörren, gjorde
givaktställning, skyldrade gevär och stod rak och stel, med blicken
riktad rakt fram, liksom vaktposten vid kaserngrindarna, då hans far
gick förbi.
Då knäppte det i dörren. Hans far öppnade långsamt och försiktigt,
förde handen till pannan i honnör och viskade: -- Stå ledig!
Stellan gjorde på axel gevär, precis som hans far lärt honom.
Plötsligen for han samman som ett markens dödsskrämda villebråd.
Hans far skrek till så, som han aldrig hört honom skrika förr, inte ens
nere på kaserngården.
Det var ett skri Stellan ej förstod.
-- Elsa, Elsa, ropade hans far, hör du mig, Elsa! Säg, att du hör mig -- --
--
Så slog rösten plötsligen om. Nu lät det, som om han grät:
-- Å, Elsa, det är inte sant, det är inte sant, Elsa -- -- --

Stellan hade låtit sabeln falla. Men han var så skrämd, att hans fingrar
ännu