Dagdrömmar | Page 2

långt innan Stellan Petréus gjort sig förtrogen med jagbegreppet,
redan på den tid, då han ännu talade om sig själv i tredje person
singularis, ägde han en klar och orubblig uppfattning om sin egen
betydelse.
Varje dag, då han kom hem från sin promenad med gamla Kerstin och
tamburdörren öppnats, blev han stående utanför tröskeln och ropade
med gäll röst genom våningen:
-- Kommer han!

Utanför föll den sena februarisnön i stora flingor, som smälte.
I kasernträdgården tvärs över gatan stodo granarna med tunga, vita
grenar. Då och då föll ett snöflak till marken med ett dovt, mjukt ljud:
grenen rätade åter upp sig, och för några sekunder skälvde den, som om

den skakat av sig vätan från det fallna flaket.
Från kaserngården andra sidan granarna hördes det taktfasta trampet av
marscherande fötter, höga kommandorop, en kort trumpetsignal och
gnäggandet av en häst, som ensam leddes ut ur en av de långa, gulvita
stallbyggnaderna.
Den dagen hade Stellan ej fått lov att gå ut. Han stod på en stol vid
fönstret och talade i ett sträck till flingorna. Det hände ofta numera, att
han måste hålla sig hemma för vädrets skull. Man hade plötsligen blivit
så rädd om honom. Varför kunde han ej förstå.
Det var för resten så mycket, Stellan på den sista tiden fann
hemlighetsfullt.
Till exempel hans mor.
Gamla Kerstin påstod, att hon var mycket sjuk. Alla gingo omkring
allvarliga och talade med låg röst. Till och med Ida ute i köket hade
slutat upp att sjunga.
Han kunde inte riktigt förstå allt detta. Hans mor låg visserligen till
sängs. Men det hade hon gjort så länge, ända sedan hon kom hem från
lasarettet. Och på lasarettet tyckte han hon legat så länge han kunde
minnas.
Men han kunde inte förstå, att hon var riktigt sjuk. Hon grät inte. Hon
jämrade sig inte heller. Hon talade. Och ibland skrattade hon.
Någonting besynnerligt måste det i alla fall vara. Hennes ben voro så
tjocka. Det fanns ingen, som hade så tjocka ben, som hon. Varken
Kerstin eller ens Ida i köket. Han hade själv sett efter. Och de blevo
tjockare för varje dag. Varje morgon, han kom in till sin mor, var hans
första fråga: -- Har di blitt tjockare, mamma?
Gamla Kerstin påstod, att det fanns vatten i dem. Ingen av de andra
hade vatten i sina ben. Det var ej utan att han var stolt över dem. Han
förstod att på grund av dem utmärkte sig hans mor framför alla andra.

Men på samma gång var han också rädd för dem. När han någon gång
fick se dem, tog han ett steg tillbaka från sängen, och en gång, då han
fått känna på dem, hade han dragit handen undan, som om de kunnat
göra honom illa.
Och så kom farbror doktorn varje dag. För en vecka sedan hade han
stannat mycket länge. Då hade Stellan ej fått sticka näsan in i
sjukrummet. Gamla Kerstin påstod, att doktorn skulle tappa hans mor.
Stellan var från början emot företaget.
-- Ja, men kan hon stiga upp sen? frågade han.
-- Ja, svarade Kerstin.
Stellan lugnade sig en smula. Han blev stående utanför dörren och
lyssnade för att höra, när hans mor föll i golvet. Men han hörde ej
någon duns.
När han till sist släpptes in, låg hon alldeles som förr i sängen. Han
vågade ingenting säga. Han hade fått tillsägelse att hålla sig mycket tyst.
Han blev stående ett stycke från sjukbädden och sneglade på sin mor
med ett finger i munnen. Slutligen drog han Kerstin i kjolen, ett sedan
länge överenskommet tecken att hon skulle böja sig, så att han kunde
viska i hennes öra:
-- Ska hon inte stiga upp?
-- Jo, jo, snart.
Men hon steg inte upp.
Från denna dag förlorade Stellan allt förtroende till farbror doktorn.
Han upprördes också över detta sätt att få mänskor att stiga upp genom
att helt enkelt tappa dem i golvet. Om gamla Kerstin skulle göra
likadant med honom om mornarna -- -- --?
Det hade också kommit en fröken i huset. Hon hade en vit hatt på sig
inne. Han skulle kalla henne syster. Han tyckte inte om henne. Han

ville inte ha någon syster. Han ville vara ensam med pappa och mamma.
Han var avundsjuk på henne. Hon fick jämt sitta inne hos hans mor.
Och hon ville alltid köra ut honom i barnkammaren. Men han hade
föresatt sig att hämnas på henne: en gång, då han blev riktigt stor,
skulle han ta sin fars sabel och hugga huvudet av henne. Ännu så länge
fick han nöja sig med att bita henne i handen, då hon förde honom ur
sjukrummet.
Allt detta med moderns påstådda sjukdom hade emellertid också sina
stora fördelar och behag. Han kunde ej underlåta att känna, hur han
vuxit i makt. Alla utom