Bland ödebygder och skär | Page 7

så att den korta lilla blå ullkjolen syntes, och
började så gå framåt stigen, lätt och vig som en ung häst.
Ella hvisslade ej mer. Han rynkade sina ögonbryn och knöt näfven.
Men hans blod svallade så oroligt; hon tycktes honom så
eftersträfvansvärd, der hon gick trygg och stolt på egna egor. Han såg
efter henne, så länge han kunde, vände sedan om och gick med
långsamma, trötta steg framåt byvägen.
2.
Qvällen var sval och skön; derborta stod insjöns lugna vatten; man
kunde höra änderna pipa i vassen och se småfisken slå innerst i viken.
Vid horisonten spred sig ett gult skimmer, den närmaste skogen
belystes allt mer, och allt högre steg, stor och rund, augustimånen. Men
uppe vid byvägen, på ömse sidor om diket, stod en hop små, låga
enbuskar, al och vide. Här och der kröpo glänsande lysmaskar fram i
gräset, lyste en stund och försvunno igen. Ljungen stod hög och stram i
backarne, porsen doftade, och klasar af rödaktiga lingonkart tyngde ned
sina stjelkar mot marken.
Ella tog af sig hatten och torkade svetten från pannan. Han suckade så
tungt. »Kasta tjugufem år af ditt lif dit bort i sjön, så får man se, hur det
blir,» hade hon sagt. Han hade aldrig tänkt på det förr; han var en
gammal man snart nu, och hon, hon var ung som en vårmorgon. Hon
hade ungdomssinnet hon, -- och han --? Nej, det hjelpte inte att gå och
fundera... Han skulle gå till byn, träffa på sina vänner, rådslå med dem
och så försöka sin lycka! Men Ukko? Nå, det var just svårigheten. Hän
skulle först försöka få bugt med den unga; se'n komme väl turen till
honom, den gamle; hans hårda sinne skulle väl ändå en gång böjas.
Högt uppe på åsen låg Äjälä by. En hop grå stugor, härs och tvärs

placerade med gaflarne både hit och dit, med små, små fönsterrutor
nära marken och fula, illa skötta inhägnader på gården, afsedda för
boskapen. Det luktade så starkt af den obrunna gödseln, och af de i
gytjan liggande korna ångade det varmt och kraftigt. Svinen sofvo här
och der i dikena invid husen, och hönsen sutto i grupper, inpyrda i
sophögar och öfverallt der de funno det beqvämt. Några små enstaka
hus bestodo sig med potates-, tobaks- eller solrostäppor bakom
trapporna, men de fattigas enda lyx bestod i att på sina torftak hafva
verkliga ängar af högt prägtigt gräs, bemängdt med blommor i alla
färger, en lyx som det skulle varit för besvärligt att göra sig af med,
alldenstund inga stegar ledde till taken och den kala väggen var
obestigbar.
Höga som kyrktorn pekade de stora pumpbrunnarnes spiror upp mot
skyn. Och med den högsta brunnsspiran som mål påskyndade Ella sina
steg. Der, det visste han, på skomakar-Jussis gård voro de alla
församlade, byns ungdomar, der skulle han tala till sina vänner och
kanhända få en litet muntrare sinnesstämning, sedan han meddelat sig
med dem.
Prat och glada röster hördes allt tydligare, ju närmare han kom. Inne på
Jussis gård var verkligen muntert nog. De gamle sutto på trappan, de
unga på brunnskanten, på gärdesgården, på lofträcket och öfverallt.
Jussi sjelf drog på sitt dragspel; vid tonerna från hans instrument roade
sig tvenne af drängarne att slåss, ett envig med knytnäfvar och sparkar,
som högligen roade åskådarne. Några af qvinnorna sutto tillhopa och
skrattade åt en ung dräng, som efter melodin från dragspelet sjöng en
improviserad visa om, »hur klockarn fria till skomakarmor», och för
hvar gång han kom till refrängen, knuffade de unga qvinnorna hvarann
i sidorna och skrattade, så det ekade i bergsklintarne ofvanför.
Ella mottogs vänligt nog, men man började genast att tala om Hedda.
»Hon har nog en ann», sade Jussi, »en, om hon inte har flere! Hon är af
det slaget, och den som skall tro henne, han lär allt gå i rus, jaja i
trolldrycksrus. Är inte Uutila der hos henne hvarenda lördagsqväll?
Och om hvardagarne Ikali och Matti från herrgåln och inspektorn för
resten med? Hon är hård sjelf, och så har hon trollat åt sig en

kärleksdryck, och den ger hon dem, och så bli de som galna. Salmen
Ella -- slutade gubben -- slå du Hedda ur hågen och låt henne gå;
annars, tro mig, hon för dig i olyckan.»
Men Ella försäkrade och svor, att Hedda lofvat honom sitt hjerta, om
han bara fick fadern att fria. Jussi och de andra männen bedyrade så
heligt de kunde, att hon inte var att lita på och att hon säkert ännu
denna qväll sutte med Uutila och språkade. Ella tog himmel och jord
till vittne, att hon åtminstone vore en kysk och dygdig qvinna, som inte
utan prest skulle tåla en mans kyss. Jussi och hans anhang åkallade den
lede och hela hans anhang på det att Hedda gerna