Bland ödebygder och skär | Page 6

mig, Hedda? -- frågade han nästan
ångestfullt.
-- Hm, du kan trötta ut en stackars qvinna, Ella, och du tror visst, att du
är en sådan karlakarl, att ingen kan stå dig emot. Men det skall jag säga
dig, det är allt flere än du, som sett på Toimilas vackra Hedda, och inte
behöfver hon gå och träla på Salmi, det är hon då visst för god till.
Ella stod som tillintetgjord inför den vackra bondqvinnan, hvars
trotsiga mod gjorde det djupaste intryck på honom. Han hade aldrig sett
en sådan qvinna förr. För hans blickar hade bygdens qvinnohjertan
hittills smultit som smör för sol, och männen der i trakten anse ju

allmänt qvinnan som sitt lätt vunna byte: hennes enda karaktersdrag är
undergifvenheten, den blinda undergifvenheten under hans
herrskarevilja.
Ella beundrade Hedda. Hon var så vacker, der hon satt med det trotsiga
ansigtet vändt i profil med aftonhimmelen till bakgrund. Hennes figur
var fyllig och kraftig, hennes medvetenhet om sin skönhet gaf hennes
rörelser en säkerhet och ett behag, som skulle hafva anstått en
prinsessa.
Han stod der, fängslad på en gång af det motstånd han rönte och den
okufliga makt en stor och obestridd qvinlig skönhet alltid utöfvar på ett
mottagligt sinne. Kärleken, så sent väckt till lif i Ellas bröst, huserade
der omildt nog och tvang honom att mot sin vilja visa sig öfvervunnen
inför henne, en svag qvinna, på hvilken han så gerna hade velat
imponera genom sin manlighet. Han kastade sig ner på ljungen för
hennes fötter, tog hennes förklädsfåll i handen och kramade tyget så
hårdt, som hade han velat i sina händer smula sönder det.
-- Du blifver min hustru, Hedda, det blir ju dervid? -- frågade han med
af rörelse darrande röst.
-- Låt mina kläder vara, skrynkla inte ned den der fransen -- befalde
Hedda.
-- Du flyttar ju hem till mig eller följer mig hvarthän jag går? -- sade
Ella och såg allt ifrigare upp till Hedda, hvars blickar alltjemt skymdes
af de långa ögonhåren, som hon likt en gardin fälde ned öfver sina klara,
brinnande ögon.
-- Du går väl i forsen eljest? -- frågade hon hånfullt.
-- Nej, men jag vill hafva dig -- menade Ella.
-- Men om de andra vilja det samma, de också? -- invände Hedda.
-- Gud skall låta min vilja ske, jag har bedt, och hvad en ber om, det
blir.

-- Men om en annan ber emot?
-- Ella är väl ändå den starkaste.
-- Det tyckes inte så, efter han hålls i tömmen, fastän han är femtio år,
och styres af en gammal gubbe, grå och orkeslös som en ofruktbar stör.
Ella tog sig om hufvudet. Han hade glömt sin far och qvällens
uppträde.
Han tycktes obehagligt träffad af påminnelsen.
-- Far tycker inte om dig, Hedda, -- sade han slutligen. -- Vill du följa
mig i grannsocken, der köper jag mig en ny smedja, och i en nytimrad,
grann storstuga får du bo; der skall du vara värdinna, och våra barn ska'
få gå i skolan och bli storfolk de!
Hedda drog häftigt bort sin hand, som Ella tagit emellan sina.
-- Våra barn, -- sade hon föraktligt. -- Jag tål inte barn. Skrik har man
nog af från svinen! Arbeta i din stuga och föda dina barn! Tack för
sådant kalas. Jag har det bättre så här.
Ella försökte med kärvänligt våld att dra henne intill sig. Men hal som
en ål slant hon ifrån honom, steg upp och kastade sig vigt öfver
gärdesgården. Nu stod hon på andra sidan med armbågarne stödda mot
störarne och skrattade sitt låga musikaliska skratt.
-- Tag det inte för färdigbakadt än, -- sade hon, -- kakan bränns, om
man rör vid henne, innan hon är gräddad. Jern kniper du i med tång,
och qvinnor tror du dig få fatt med bara händerna! Ah du, Ella, kasta
först i sjön tjugufem år af ditt lif, så får du se, hur det se'n går. Tror du
jag är som ett hallonbär? Menar du, att jag vuxit upp som ett hjortron
för att plockas af dig? Nej du, Ella, helsa far din och säg, att först skall
han komma till Toimila gård med hvita parhästar och talmansbukett,
och så skall han tala med far och mig. Men vackert tal, vackert så som
jag vill höra. Förr kommer du inte och krafsar med fingrarne kring
lifstycket på mig, hör du? Och ingen kyss får du, förrän presten läst

öfver oss, kom ihåg det. Spring inte mer i kjolarne på Hedda, Salmen
Ella, och minns på, förrän Ukko kommer och friar med dig har du
ingenting med Toimila-dottern att skaffa! Nu godnatt! Blåbären kan du
roa dig med så länge. Hej hå!
Hedda tog sin randiga kjols redan af daggen fuktiga fåll i handen och
fäste den upp vid midjan,