Bland ödebygder och skär | Page 8

skulle låta sig kyssas
af den hon tyckte om för tillfället.
Ordvexlingen blef allt ifrigare. De unge kämparne slöto sig till Ella.
Qvinnorna höllo ifrigt med Jussi. Slutligen föreslog Ella, att den som
ville skulle följa honom till Toimila, uppsöka den sköna på hennes loft
och tvinga henne att i allas närvaro förklara sig vara Ellas fästeqvinna
och för öfrigt honom huld och trogen. Sade hon det, ville man tro
henne. Ty sann, det var hon. Men, sade hon det ej, då fick Ella stå sitt
kast, och man fick gå med sina misstankar.
Jussi ropade inåt stugan, att man skulle skaffa fram bränvin. En flaska
gick laget rundt och tömdes. En annan likaså. Skämtet blef mera rått
och rösterna högljuddare. Armar höjdes och beskrefvo i luften alla
slags kraftiga, bålstora rörelser. Hattarne sattes litet på sned, man vred
betydelsefullt sina mustascher, der sådana funnos att tillgå, och körde
ut läpparne med uttryck af stor sjelfbelåtenhet och sjelftillit.
På Ellas begäran satte sig ändtligen tåget i gång. Jussi gick sjelf med
sin harmonika i spetsen. Olli och Matti, Pekka och Callo i midten,
Jaako och Weikko sist. Ella, morsk i hågen, med hatten på nacken och
armen i sidan, gick vid Jussis arm. Det var ett gladt sällskap. Skogen
stod nu i silfverskimmer och glänste, belyst af fullmånen. Sjön der nere
glimmade som en spegel, fullströdd af diamanter. Markens rika
daggperlor strålade, ljumma doftande fläktar genomströmmade nejden
och fylde luften med vällukter. Men de högljudda rösterna på vägen
skorrade som sårande dissonnanser genom nattens harmoniska skönhet,
och männens triviala skratt störde ur hvilan några foglar, som skrämda

och rädda flögo inåt skogen, i farten prasslande mellan trädens löf och
grenar.
Snart var den glada truppen framme vid Toimila gård. Det temligen
stora boningshuset hade hvitmålade fönsterbräder och såg helt ståtligt
ut i månskenet, omgifvet som det var af några präktiga gamla rönnträd.
Gården var gräsbevuxen och hade alla uthusbyggnaderna ett stycke
ifrån sjelfva stugan med sina främmandrum och förrådskamrar. Det var
till boden Ella med sina kamrater nu styrde sina steg. Der uppe på loftet,
det visste han, bodde Hedda. I sina klädskrank lågo gårdens tjenarinnor.
Om somrarne äro rummen der nere för qvafva med sina dubbla
innanfönster och dessutom alltför ljusa. Myggen, flugorna, bromsen
och allt sommarotyget trifs deremot illa uppe på bodloften, der är mörkt
och svalt och luftigt, genom de otäta brädena skimrar morgonsolen helt
dämpadt in, det är högt till taket, fritt att andas och godt att sofva. På
höga ställningar deruppe är husets hela sängkläds- och linneförråd
uppstapladt, der ligger man så bra, och de upphängda väfvarne,
kläderna och skynkena utgöra ett mångdubbelt hvalf af fladdrande
gardiner, hvilka i fria draperier hänga ned öfverallt från bjelkarne i
taket.
Ella tog harmonikan från Jussi, stälde sig på midten af den höga
loftstrappan samt började preludiera. Ingen syntes på hela gården, utom
Ellas följe, som grupperat sig längre ner på trappan. Han hostade några
gånger samt begynte med sin något hesa falsett sjunga en slagdänga, ett
slags misshandlad kärleksvisa, med konstiga och onaturliga drillar och
grannlåter.
Ett hufvud stack fram nere i stugudörren, men försvann åter. I
drängstugan öppnades äfven dörren på glänt, men ingen visade sig.
Några sömniga kor bölade borta vid fähuset. Hunden morrade, men
öfverväldigades af sin sömnlust och tystnade snart. Uppe från Heddas
loft intet ljud.
När Ella sjungit några verser, började tålamodet att tryta. Han steg upp
ända till öfversta trappan, gick några steg på den balkongartade
utbyggnaden, som kringlöper huset på denna sida, och bultade ett slag
på Heddas dörr. Intet svar. Ännu en bultning, starkare än den förra, och

så ännu en, kraftig nog att väcka en stendöf.
-- Bort med dig, Ella -- hördes derinifrån Heddas röst, -- jag vet, att det
är du, och jag vill vara i fred. Var tyst, jag vill sofva! I morgon kan du
komma på ditt aftalade frieri. Men med far din, inte ensam. Du hör,
hvad jag säger. Godnatt, jag vill inte veta af dig mer i qväll.
Ella såg ned till sina kamrater, liksom hade han velat säga dem:
-- Ser ni, hon är trogen, hon är kärf, men ren som månen; hon är ensam
i sin jungfrubur, och hon snäser mig, ovärdige, derför att jag med min
sång stör hennes sömn och med min närvaro hennes frid. Ser ni, hon är
ej den ni trott, sen ... ni har haft orätt.
Men kamraterna läto icke öfvertyga sig. Der blef ett tissel och tassel, ett
dämpadt skratt och ett tyst, men dock tydligt förnimbart jubel imellan
dem, när Olli kom upp till Ella med en filthatt i ena handen och ett par
höga, stora stöflar i den andra.
-- Ser du, Salmen Ella, hvad som var gömdt här på trappan, -- sade han,
-- en hatt ... den tillhör Uutila Paawo, och ett