Bland ödebygder och skär | Page 5

herre!
Och nu skulle han lemna allt detta med denna qvinna, som han ännu
aldrig rätt kunnat lita på, som oaktadt sin ungdom var starkare än han,
klokare än han. Gjorde han rätt? Det var frågan.
Erkko kom ifrån boden med en stor så på armarne.
-- Kom till brunnen, så få vi lite mer väta -- ropade han -- och så i
bastun med dig! Det är icke vinterväder derinne! Kom, Kajsa och
Leena, Anni och Wiisu äro inte sena och späda på om du vill hafva mer
bad, kom så tvättar du sotet af dig smed, -- och kärleken likaså! När jag
får frossan, så går jag på lafven, gör du så med, ty kärlekssjukan är bara
frossa, den går sin väg, när det riktigt svider i skinnet. Så kom, ruska på
dig ... upp och med!
Men Ella var icke vid det humöret. Han hörde icke mer på. Han tänkte
på annat. Han längtade bort till henne som han nyss lemnat. Han gick
öfver gärdet och tog vägen rakt åt Toimilas hage.
Efter en half timmes vandring kom han till stranden nära granngården.
Der stod en gammal ria, tom och stor, och der bakom var den plats, på
hvilken Toimila-ungdomen brukade samlas om lördagsqvällarne för att
språkas vid efter bastun. Äfven nu stod der en grupp drängar och pigor.
När Ella kom så nära, att han märktes af dem, såg han hånande miner i
alla ansigten och hörde spefulla anmärkningar.

-- Elden är lös på smedjetaket -- sade en -- och sjön är för torr för att
släcka den ... men hon som tändt halmen, hon håller nu på med bättre
fiske.
-- Vill granngårdssmeden sko Uutila-sonens nya häst, så må han gå till
hagen tillbaka; finner han icke hästen, så finner han väl husbond', och
syns icke husbond', så är han väl gömd i nya kärestans förklädsfåll, kan
en tro.
-- När man går och söker fästmön sin, är det bäst man spelar på
dragspel hela vägen menade ännu en af pigorna -- annars vet hon inte
akta sig...
-- Eller skulle han hafva koskälla kring halsen till medalj åt sig --
gycklade en annan.
Ella hade nu fått nog. Utan att hafva velat det hade han hört
alltsammans. De hade talat till hvarandra utan att låtsa se honom och
hade gjort det så högt, att intet ord skulle kunna undgå honom. Han
vände om hemåt, och för att visa sig glad och lustig började han hvissla
en dansmelodi, som ljöd gält i den tysta skogen. Han var upprörd och
uppretad. Hade de sagt sant? Var hon verkligen i qväll i annat sällskap,
hon som nyss lofvat honom tro och huld? Det kunde ej vara så. I alla
fall beslöt han att låta henne hållas. »Hon tar nog mig ändå», tänkte han
och hvisslade det bästa han orkade.
Då han gått ett stycke, kom han till byvägen. På en sten vid vägkanten
såg han Hedda; hon hade en stor näfverrifva med blåbär i famnen och
åt nu derur med god smak utan att låtsa märka Ella, förrän han var helt
nära.
-- Si, är det du -- sade hon då -- jag äter upp hvad jag fått för ostkakan
af Fattig-Liisa dernere; kom så får du en del, du med!
Ella stälde sig framför stenen med armarne i sidan och såg på den unga
qvinnan. Hon var mörkhyad och hade vackert brunt hår. Hennes fylliga
kinder voro friska och röda, och när hon skrattade, lyste de vackra
tänderna mellan läpparne.

-- Hvems trolofvade är nu egentligen Toimila Hedda? -- frågade han
helt plötsligt.
-- Den dugtigaste karlens i socknen -- svarade hon och skrattade, så att
groparne i hennes kinder blefvo ännu djupare.
-- Hon har då honom till käresta, honom och ingen främmande? --
frågade Ella ånyo.
-- Hvem skulle tvinga Hedda att blifva värdinna i annans stuga än den
mans, som hon fattat tycke för? -- sporde den sköna och såg litet
trotsigt upp i smedens ansigte.
-- Hå, det går ett underligt tal här i byn i qväll -- sade han -- folk fins,
som säger, att Hedda lofvat sin tro till en, men sin kärlek till en annan.
-- När har du hört, att Hedda gått i byn och ropat ut till folket, hvad hon
tänker? Vill inte smeden vara nöjd med mig, som jag är, kan han gå till
andra. Stackars den qvinna, som tager första tok hon möter på
landsvägen. Byn är full med manfolk, i socknen fins en hop bättre
hemman än Salmi; men en så arg gårdvar som Salmen Ukko fins väl
inte i hela landet, det säger då hvar och en, som har ögon och öron.
Det for en mörk sky öfver Ellas ansigte; han rodnade som en yngling,
och hans ögon glänste.
-- Du vill väl inte öfvergifva