Bland ödebygder och skär | Page 4

eget ungdomsmod, som
gick igen i sonen.
Det blef en stunds djup tystnad. Man hade kunnat höra de begge
männens häftiga andedrag. Pertan i spiseln höll på att slockna, hon
kastade sitt sken öfver åttiofemåringens långa hvita hår och raka,
uppsträckta gestalt. Slutligen kunde han så mycket hemta sig, att han
förmådde få fram några ord.
-- Det blir inte på Salmi du kommer in med den hustrun, Ella, -- sade
han, -- ty jag har ännu fem par armar, som skola försvara min gård för
skojare som du och trollpackor som hon.
Ella såg sig omkring i stugan. På ett ögonblick vexlade hans lifliga
ansigte uttryck.
Borta i hörnet hördes ett litet halfqväfdt klagande. Det var hans lilla
sjuka dotter, som låg der borta i mörkret, hon, hvars lif för två år sedan
kostat moderns.
Hans trotsiga min försvann och gaf rum för det der veka melankoliska
draget. Han satte sig ned på bänken, böjde hufvudet mot händerna och
förblef så en stund alldeles stilla.
Ändtligen lyckades han rycka upp sig ur sina tankar. Han såg på
gubben länge och allvarsamt, återtog så småningom den förra stränga
minen, och sade slutligen fast och bestämdt:
-- Nåväl, far, jag lyder er! Jag skall icke taga min hustru hit till ert hus.
Gården är mig kär, det vet ni, smedjan med, mor och bröderne likaså.

Jag skall lemna alltihop. Men om ni tror, att jag ämnar gå brödlös
härifrån, så har ni räknat fel. Ni vet, att jag kan skrifva, far, ni vet, att
jag kan räkna. Jag har fört bok i tjugufem år. Jag vet, hvad jag på min
smedja förtjenat och hvad mitt arbete inbragt. Ni kan räkna af mitt
underhåll! Återstår dock på kistbotten af mina penningar ett par tusen
silfvermark. De äro mina, och dem tar jag igen. Lagen är på min sida.
Jag har min del. Jag går, far, och tar med mig Erkko, yngste bror, som
vill ut i verlden. Nu vet ni min vilja. Ni vet, att jag har rätt. Ni har
natten på er ... tänk öfver saken! På måndags morgon kan ni gifva mig
svar. Ert jaord för Hedda eller ock ... mina penningar! Sof godt, Salmen
Ukko, sof godt på er födelsedag, men kom ihåg, får stugan ej stöd, när
hon är öfverårig, så faller hon, faller till jorden!
Ella gick. Gubben blef ensam derinne.
På gården var det nu lif och rörelse. Inom inhägnaden mjölkades korna
af pigorna och yngsta värdinnan, och de äldre qvinnorna kommo från
bastun, skämtande och glada, eldröda i sina ansigten. Utan att i ringaste
mån genera sig öfver den fullkomliga bristen på hvarje beklädnad
gingo de med sina barn på armarne upp på loften, män och hustrur,
pigor och drängar om hvarandra, alla i paradisisk oskuld, nakna som
Adam och Eva och utan tanke på ormen, som i kunskapens träd kanske
sätt och lurade på tillfället.
Ella såg som i drömmar framför sig. Här hade han blifvit född, här
vuxit upp, här arbetat, här gift sig efter faderns val med en förmögen
hemmansdotter, som han älskade lika mycket som de kor hon medförde,
här hade hans lilla dotter efter 12 års äktenskap blifvit född, här hade
hon dött, den stackars hustrun, här hade han lefvat en hel mannaålder,
tills han nu slutligen känt uppvakna inom sig denna känsla, som aldrig
dör hos lynnen sådana som hans, här hade han känt kärleken, denna
farliga, sena kärlek, som gör af mannen en dåre, och här, här hade han
tänkt sig att få lefva med henne, den älskade! Men allt skulle han
således nu lemna ... för hennes skull, denna qvinnas, som icke älskade
honom så, som han ville, så som han älskade henne. För hennes skull!
Ty hon hade ju, ehuru motvilligt, gifvit honom sitt ja-ord. Och dock,
henne skulle han ha, kosta hvad det ville! Henne och ingen annan. Han

hade dessutom redan gått för långt; hela socknen visste, att han gick i
friareärenden till Toimila, och att Hedda skulle besluta sig för Ella, tog
man för gifvet; han var välbergad och kunde föda en hel familj; det var
bara gubben, som var i vägen, och han skulle väl dö snart, annat kunde
man ej vänta sig.
Ella stod der och stirrade utåt fälten, blind och döf för allt omkring sig.
Skulle han verkligen så snart lemna sin hemgård och allt hvad han varit
van att anse som sitt? Skulle han söka ett hem i fjerran, han som
skrämdes af allt nytt, som liksom en gårdvar oåtskiljaktigt var fäst vid
det hus, der han bodde, och den jordtorfva, der han födts, han, som
älskade denne stränge fader såsom ett högre väsen, mot hvilken han
endast, då hans sinne kommit på, vågat sätta sig upp, denne fader, som
i femtio år varit hans försyn, hans domare, hans förebild, hans