Bland ödebygder och skär | Page 3

antydde faderns karakter och der lågo drag af på en gång despotism och
vekhet kring munnen, drag, som allt efter hans sinnesstämning vexlade
om och gjorde ansigtet tilltalande och behagligt eller frånstötande och
strängt.
Han satte sig vid bordet och gaf modern en vink att framsätta mat. En
flygtig, halft ödmjuk och halft trotsig helsning på fadern visade, att Ella
stod på annan fot än de öfrige till den gamla. Ukko rynkade pannan i än
djupare veck och tog sin pipa. Ella åt, efter det han kastat sin
helgdagsrock upp på bänken. Om en stund gick mor ut, sägande till den
vid väfstolen sysselsatta unga qvinnan att komma med henne för att
ripa enris till morgonen samt att iordningsställa badqvastarne. De båda

qvinnorna aflägsnade sig, de små följde dem i kjolarne, och far och son
stannade ensamma qvar i stugan.
Ukko fick ändtligen eld på sin pipa, hostade litet och började samtalet
med sin äldste son på detta sätt!
-- Lefver Salmen Ukko ännu, eller är han redan död, hvasa?
-- Han lefver, men hans son Ella, smeden, likaså... Ukko är gammal han,
men Ella är ung... Hvad är det mer?
-- Är Salmen Ukko så gammal, att han intet mer har att säga i sitt hus,
eller är han ännu husbonde i egen gård? Svara på det.
-- Ukko är åttiofem år i dag och behöfver hjelp af sex söner och fyra
arbetsamma sonhustrur; annars ginge det honom illa och gården likaså.
När stugan hotar att falla, behöfver hon stöd. Och ni far må tacka Gud,
som gaf er söner och deras unga armar! Men det fins fullt upp med
arbete, det är sant.
-- Det fins arbete att göra och många munnar att mätta. Det är jag, som
mättar de hungriga i mitt hus, och när de icke lyda min vilja, få de gå
till främmande och skaffa sitt bröd... Är det så eller icke?
-- Dina söner arbeta som drängar, dina sonhustrur som pigor... Öfver
hvem klagar du, far?
-- Öfver den, som löper kring byn, då han skulle arbeta! Öfver den, som
låter elden i smedjan slockna, medan han gnor omkring på främmande
åkrar, der han ser en utpyntad kjol. Öfver den, som går i kyrkan för
synds skull och inte för Guds, öfver den, som, likt Salmen Ella, ämnar
lefva på sin fars mat utan att göra nytta, medan han friar efter dåliga
och odugliga qvinfolk, somrarne igenom.
-- Dåliga och odugliga! Är ni döf och blind, gubbe? Är Toimila-Hedda
oduglig?
-- Hon passar inte för dig.

-- Men hon skall passa för mig, for mig och ingen annan. Är hon dålig?
Jag tror ni är ifrån er, far!
-- Du har varit gift en gång förr, Ella. Om du tar dig ny hustru, så inte
blir det Toimila-dottern, det vet jag!
Ella bleknade. Men han sträckte fram sin breda, trotsiga haka och log
sitt hånfulla löje.
-- Hvarför blir det ej hon? -- sade han slutligen, till det yttre helt lugnt.
-- Derför att hon inte kommer i mitt hus.
-- Men jag vill veta hvarför, säger jag er far, hvarför och hvarför?
-- Derför att hon är stursk. Derför att hon är lat. Derför att hon är dålig.
-- Far, hvad menar ni med dålig? Säg det fort, ut med det, jag vill veta
det genast.
-- Toimila-dottern är en dålig qvinna, vare det nog sagt! Har jag inte
sett henne hundra gånger? Hon styr hemmanet, hon styr fadern,
bröderne och alltihop. Hon styrde sin förre man, tills hon styrde honom
i grafven. Hon har satan i kroppen, och djefvulens eld lyser fram ur
hennes ögon. I mitt hus sticker hon inte in sitt hufvud. På min gård
träder aldrig hennes fot. Vet du min vilja nu, eller hur?
-- I mitt hus skall hennes hufvud med myrtenkrona på, och det snart.
Hör ni det, far? På denna min gård träder hennes fot, och här skall hon
herska som värdinna. Ni kan höra nu, hvad ni har att rätta er efter!
Salmen Ukko steg långsamt upp, sparkade undan sin tunga, klumpiga
stol, tog pipan från munnen, knöt sin bruna, seniga hand, slog den i
bordet, så att de der befintliga kärlen flögo högt upp, och sade med en
röst, skroflig och hes af sinnesrörelse, men stark som en åska:
-- Nej, det blir inte af.
Elias bleka kinder flammade till, hans blå ögon sköto blixtar. Också

han steg upp från bordet!
-- Beror det på mig, så kommer hon här in som värdinna, och ve den,
som icke lyder henne!
Ukko blickade på en gång upp. Hans äldste son stod der framför honom,
glödande och passionerad, stark och ung, oaktadt sina femtio år,
hotande och mörk. Han visste, att detta lynne ej var att leka med. Han
förstod, att det var hans eget blod och hans