Bland ödebygder och skär | Page 2

de yngre exemplaren af
detta i Finland så rikligt förekommande husdjur kilade fram och åter
mellan takspringorna eller gåfvo sig af längs väggarne på promenad
ned till golfvet och derifrån upp på bordet, på bänkarne och öfverallt.
[1] Kakerlackorna.
Mor torkade med sitt tjocka, randiga bomullsförkläde soten från
ansigtet. Hon jemkade in sitt gråa hår under sin hufvudbonad af
blommigt svart siden, rättade på halsduken och gick ut.
-- Får jag ringa nu? -- sporde hon ödmjukt sin make, der denne,
sysselsatt med att stoppa en ny pipa, alltjemt stod på trappan och
småputtrade sitt missnöje för den svala och doftande qvällsbrisen, som
kom ifrån ungskogen bredvid.
-- Ring! -- svarade Ukko och vände ryggen till, sålunda visande sitt
förakt för qvinnokönet, representeradt af hans hustru.
Mor Annika skyndade till fähuset. Der bredvid i sin höga rödmålade
stapel hängde matklockan, hvars klara malmtoner genast ljödo ut öfver
nejden. Vid deras klang slutades arbetet på skördeåkern, männen
torkade svetten ur sina ansigten med skjortärmarne, qvinnorna jemkade
sina dukar, och allesammans begåfvo sig upp längs ledet till gården.
Om en stund vore de i stugan. Tysta och vördnadsfulla nalkades först
alla den gamle, nickade halfskygt och stälde sig framför sina platser vid
långbänkarne, som voro flyttade på ömse sidor om bordet. Ukko sjelf
hade en stol vid bordets smala ända, »äiti»[1] deremot satt nederst, sist
på bänken. Närmast husbonden stod en tom stol. Men par vid par hade
de fyra gifte sönerne tagit plats bredvid sina hustrur; den femte, en

tjuguårig ljuslockig bondpojke satt och småskrattade under lugg, han
plirade förnöjdt på en rödrosig piga, skyddad nere i skuggan för Ukkos
blickar, och när han kom åt, kittlade han henne på hakan med ett rågax,
en kurtis, som den tjocka flickan besvarade med att kasta halft
ihjelklämda torrokaner rakt i ansigtet på sin beundrare.
[1] Mor.
-- Sågs der eld i smedjan? -- frågade Ukko, vänd till sin äldste
närvarande son, en mörkhyad man på några och fyrtio år.
-- Inte, -- svarades honom från flere munnar.
-- Har ingen sett till Ella? -- frågade gubben ånyo.
Man skakade på hufvudet.
-- Har han varit ute ända se'n i middags? -- ljöd ännu en gång gubbens
röst.
-- Farbror Ella gick upp på loftet strax på eftermiddagen, -- förklarade
en liten flicka, som i spiseln stod och slickade gröten från slefven, --
och der klädde han sig och tvättade sotet utaf. Sedan gick han och tog
en stor tulpan i trädgården, och med den gick han in i Toimilas hage,
men hvart han se'n tog af, det vet jag inte, för jag måste rensa
potatesåkern och hann inte gå efter längre.
Efter denna förklaring gjorde Ukko ett tecken, att man skulle sätta sig
till bords. Ingen gjorde någon anmärkning öfver att den väntade
kalasmaten, födelsedagen till ära, förbytts, ingen talade ett ord. Man
förstod Ukkos mörka miner, hans illa dolda missnöje. Man högg med
de starka tänderna i brödet, som stålbakadt och hårdt skulle hafva
trotsat andra än finska bondtänder, och tog med fingrarna i
strömmingen, hvars skarpa sälta utgör en onödig törststegrande, men
oumbärlig ingrediens i alla måltider i denna trakt af landet.
När skålarnes innehåll tömts och allt ätbart försvunnit, steg man upp
efter en tyst bön. Återigen gingo männen till Ukko, nickade makligt

och begåfvo sig bort. Hustrurna likaså. Barnen, som ätit här och der i
knutarne, satte sig på det svarta golfvet och begynte leka med
hvarandra. Mor tog kärlen och begynte sin diskning. Ollis hustru satte
sig i väfstolen och började i den tilltagande skymningen att sortera sina
spolar. Ukko satt qvar vid bordet, han tuggade på en rulle tobak och var
mörk som ett åskmoln, vresig och stum.
Nu var mörkt i stugan. Mor tände på en perta och stack den i en af
springorna vid spiseln. Den flammade upp litet, halfslocknade åter,
putsades och brann så med osäkert, darrande och rödt sken, lemnande
hela det stora, svarta rummet i en tjock skymning. Man kunde höra
flugorna slå mot fönsterrutorna och torrokanerna krafsa i
väggspringorna. Utifrån gården ljödo slagen af Ollis yxa, der han högg
ved, och den entoniga klangen af skärorna, som slipades nere vid
brunnen. Längst borta förnams koklockornas pinglande läte, fårens
bjellror och kornknarrens sång. Men derinne tänkte man icke på allt
detta. Ukko var tydligen vred, och man afvaktade under oro och fruktan
ett utbrott af hans mörka lynne.
Ändtligen öppnades dörren, och den saknade inträdde, Ella, husets
äldste son. Han var en redan femtioårig man, men såg ut, som hade han
varit på sin höjd ett par och trettio. En kraftig gestalt, ej så hög som
fadern, men dess mer axelbred och muskulös. Hans gula hår, benadt
midt i pannan, föll ned öfver nacken rikt och alldeles rakt. Hyn var ljus
och ögonen blå, hans näsa rak och välbildad. Men hakans kraftiga form