Bland ödebygder och skär | Page 8

och beskrefvo i luften alla slags kraftiga, b?lstora r?relser. Hattarne sattes litet p? sned, man vred betydelsefullt sina mustascher, der s?dana funnos att tillg?, och k?rde ut l?pparne med uttryck af stor sjelfbel?tenhet och sjelftillit.
P? Ellas beg?ran satte sig ?ndtligen t?get i g?ng. Jussi gick sjelf med sin harmonika i spetsen. Olli och Matti, Pekka och Callo i midten, Jaako och Weikko sist. Ella, morsk i h?gen, med hatten p? nacken och armen i sidan, gick vid Jussis arm. Det var ett gladt s?llskap. Skogen stod nu i silfverskimmer och gl?nste, belyst af fullm?nen. Sj?n der nere glimmade som en spegel, fullstr?dd af diamanter. Markens rika daggperlor str?lade, ljumma doftande fl?ktar genomstr?mmade nejden och fylde luften med v?llukter. Men de h?gljudda r?sterna p? v?gen skorrade som s?rande dissonnanser genom nattens harmoniska sk?nhet, och m?nnens triviala skratt st?rde ur hvilan n?gra foglar, som skr?mda och r?dda fl?go in?t skogen, i farten prasslande mellan tr?dens l?f och grenar.
Snart var den glada truppen framme vid Toimila g?rd. Det temligen stora boningshuset hade hvitm?lade f?nsterbr?der och s?g helt st?tligt ut i m?nskenet, omgifvet som det var af n?gra pr?ktiga gamla r?nntr?d. G?rden var gr?sbevuxen och hade alla uthusbyggnaderna ett stycke ifr?n sjelfva stugan med sina fr?mmandrum och f?rr?dskamrar. Det var till boden Ella med sina kamrater nu styrde sina steg. Der uppe p? loftet, det visste han, bodde Hedda. I sina kl?dskrank l?go g?rdens tjenarinnor. Om somrarne ?ro rummen der nere f?r qvafva med sina dubbla innanf?nster och dessutom alltf?r ljusa. Myggen, flugorna, bromsen och allt sommarotyget trifs deremot illa uppe p? bodloften, der ?r m?rkt och svalt och luftigt, genom de ot?ta br?dena skimrar morgonsolen helt d?mpadt in, det ?r h?gt till taket, fritt att andas och godt att sofva. P? h?ga st?llningar deruppe ?r husets hela s?ngkl?ds- och linnef?rr?d uppstapladt, der ligger man s? bra, och de upph?ngda v?fvarne, kl?derna och skynkena utg?ra ett m?ngdubbelt hvalf af fladdrande gardiner, hvilka i fria draperier h?nga ned ?fverallt fr?n bjelkarne i taket.
Ella tog harmonikan fr?n Jussi, st?lde sig p? midten af den h?ga loftstrappan samt b?rjade preludiera. Ingen syntes p? hela g?rden, utom Ellas f?lje, som grupperat sig l?ngre ner p? trappan. Han hostade n?gra g?nger samt begynte med sin n?got hesa falsett sjunga en slagd?nga, ett slags misshandlad k?rleksvisa, med konstiga och onaturliga drillar och grannl?ter.
Ett hufvud stack fram nere i stugud?rren, men f?rsvann ?ter. I dr?ngstugan ?ppnades ?fven d?rren p? gl?nt, men ingen visade sig. N?gra s?mniga kor b?lade borta vid f?huset. Hunden morrade, men ?fverv?ldigades af sin s?mnlust och tystnade snart. Uppe fr?n Heddas loft intet ljud.
N?r Ella sjungit n?gra verser, b?rjade t?lamodet att tryta. Han steg upp ?nda till ?fversta trappan, gick n?gra steg p? den balkongartade utbyggnaden, som kringl?per huset p? denna sida, och bultade ett slag p? Heddas d?rr. Intet svar. ?nnu en bultning, starkare ?n den f?rra, och s? ?nnu en, kraftig nog att v?cka en stend?f.
-- Bort med dig, Ella -- h?rdes derinifr?n Heddas r?st, -- jag vet, att det ?r du, och jag vill vara i fred. Var tyst, jag vill sofva! I morgon kan du komma p? ditt aftalade frieri. Men med far din, inte ensam. Du h?r, hvad jag s?ger. Godnatt, jag vill inte veta af dig mer i qv?ll.
Ella s?g ned till sina kamrater, liksom hade han velat s?ga dem:
-- Ser ni, hon ?r trogen, hon ?r k?rf, men ren som m?nen; hon ?r ensam i sin jungfrubur, och hon sn?ser mig, ov?rdige, derf?r att jag med min s?ng st?r hennes s?mn och med min n?rvaro hennes frid. Ser ni, hon ?r ej den ni trott, sen ... ni har haft or?tt.
Men kamraterna l?to icke ?fvertyga sig. Der blef ett tissel och tassel, ett d?mpadt skratt och ett tyst, men dock tydligt f?rnimbart jubel imellan dem, n?r Olli kom upp till Ella med en filthatt i ena handen och ett par h?ga, stora st?flar i den andra.
-- Ser du, Salmen Ella, hvad som var g?mdt h?r p? trappan, -- sade han, -- en hatt ... den tillh?r Uutila Paawo, och ett par st?flar, nya, dugtiga st?flar! Dem har Jussi f?tt f?rdiga till i dag, det ?r Uutilas nya friarst?flar! Vill du veta, hvem som ?r derinne i ditt st?lle?... Jo, han heter Paawo, blifvande husbonde p? Uutila, vackre Paawo, som har eget hus och eget hemman; det ?r han, som har hvad du skrutit af, se s?, nu kan du g? hem och l?gga dig, men kom inte och skryt h?rn?st f?r oss, som ha vettet i beh?ll!
Ella rusade ned som en galning. Med ?gonen letade han f?rg?fves efter en sten. Icke en enda fans p? hela g?rden. Men -- ?ndtligen! Derborta uppt?ckte han en grupp vilda nyponbuskar. Derunder m?ste finnas ett stenr?s. Han sprang dit, trampade v?ldsamt ned buskarne, r?jde dem ur v?gen och sk?njde n?gra v?ldiga stenar, utaf hvilka han