Bland ödebygder och skär | Page 9

utvalde den st?rsta. S? utrustad sprang han upp igen och slungade med vild kraft den v?ldiga stenen mot d?rren, som, gammal och murken, genast splittrades. Medelst ?nnu en r?relse ref han de klufna d?rrbr?derna loss och stod der nu i d?rr?ppningen med hela sin svit bakom sig och blickade in i l?ftets skymning.
Men framf?r honom rakt p? tr?skeln stod Toimilas unga dotter, den vackra Hedda, hon stod der med rynkade ?gonbryn och ?gon, som bokstafligen sk?to blixtar. Hon bar sitt hufvud h?gt som en drottning, och det blodr?da bandet omsl?t hennes bruna, lockiga h?r, hvars l?nga fl?tor h?ngde ut ?t nacken. Den brokiga ?rekkon? framme i br?stet glimrade af paljetter och r?dt broderi, och hennes l?nga hvita kl?deskofta h?ngde l?st ?fver axlarne. Kjolen med dess r?da rynkade b?rd hade hon nu f?lt ned, och der hon stod i imponerande sk?nhet och full st?t, var det flere ?n en af ungersvennerne, som verkligen trodde p? trolldrycken, som de tyckte sig sv?lja med den luft, som Hedda andades.
-- Jaha, h?r st?r jag, -- b?rjade Hedda. -- h?r, en qvinna i mitt eget hem, i mitt eget rum, framf?r m?n, som med v?ld vilja intr?nga till mig! Och det ?r du, Ella, som st?lt till detta! Det ?r du, som gjort mig detta! Blygs! Blygs! Du ?r en stackare, som mot min vilja och mot din r?ttighet bryter qvinnofrid och sl?r in d?rrar som en r?fvare och en r?nare och en tjuf!... Och ni der, ni, hans v?nner! Ni veten alla, att jag varit f?rlofvad med Ella, men att jag sagt, att jag inte vill veta af honom, derf?r att hans far ?r emot mig och nekar mig plats vid hans bord som f?rsta v?rdinna. N? v?l, h?ren d?, mellan Ella och mig ?r det slut. Och vill du veta mer, Ella ... s? h?r! Jag har i denna qv?ll gifvit mitt l?fte ?t en annan, en som inte beror af sin far och en som inte beh?fver sk?mmas att f?ra mig in i sin stuga! Och han ?r h?r; derinne sitter han med sina v?nner. Nu f?rst?n I alla det; mellan Salmen Ella och mig ?r det slut! Finnes det n?gon af er, som utan hennes vilja skulle ?nska f?ra en hustru i sitt hus! Eller tron I, att en qvinna s?dan som jag vill g? i ett hus, der hon icke ?r t?ld?... ?h nej! Och nu, bort med er! Till dig, Ella, s?ger jag bara en sak! G? genast hem och g?r d?rren hel; i morgon innan gudstjensten skall den vara ny och insatt p? sin plats h?r; eljes st?mmer jag dig f?r inbrott och hemg?ng, och d? f?r du t?nka ?fver det i f?ngelset. Och nu godnatt f?r sista g?ngen... Viljen I komma hit p? dans i morgon afton, s? v?lkomna, du med Ella; du skall f? se min Paawo, han ?r tjugufem ?r, och ... han ?r min f?stman.
S? f?rsvann Hedda f?r de utanf?r st?endes blickar. Ella gick bakl?nges ned f?r trappan. Han var blek som l?rft och tyst. ?fven de andra tego. Man antr?dde ?terf?rden under samma tystnad och med sjunket mod. Sjelfva Jussi hade tappat koncepterna, ?tminstone f?r den f?rsta qvartstimmen.
N?r Toimila egor voro passerade, r?ttade Jussi upp sig en smula. Han drog ett tag p? sitt spelverk, och redan den f?rsta tonen tycktes upplifva honom.
-- Neej, -- utl?t han sig slutligen, -- man skall inte p? l?rdagsqv?llen ge sig i delo med hins anhang, f?r s?dant der qvinfolk, det ?r allt hemma fr?n den trakten.
-- Men en s? dugtig hustru har ingen i hela socken, som Paawo f?r, -- menade Jaako, och ref sig i hufvudet.
-- Att du, Ella, som ?r s? stark, stod der och h?rde p? predikan utan ett muck, -- framkastade Weikko, som k?nde sitt mod v?xa underbart, ju l?ngre han kom ifr?n g?rden.
-- Tig, killing, eljes blir det inte p? l?nge du kan ?ppna din mun och br?ka mer, -- hotade Ella, m?rk i h?gen, der han gick n?got f?re de andra p? v?gen.
-- Nu gossar, skynda er hem?t byn! Jag lemnar inte Salmen Ella f?r det han kommit i olycka! Vill n?gon af er komma med och hjelpa till med loftd?rren, som skall vara hel till i morgon, s? ?r det bra! Hexan kommer v?l och v?nder ?gonen p? en eljes. Vi g? till Snickar-Matti ... oj! Ut med stegen, valpar, och g?n inte och dra'n benen efter er.
Det var Jussi som talade. De unge m?nnen skuffade hvarandra i sidorna med armb?garne. De sm?flinade sins imellan, men svarade icke. Otur i k?rleksaff?rer f?rekom dem neds?ttande f?r den, som r?kat ut derf?r. De lemnade sig efter p? landsv?gen och visade genom denna stumma opinionsyttring sin likgiltighet f?r Ella och hans sak. De hade med en viss fruktan, men ocks? med beundran sett p? Hedda och tyckte alls icke, att hon var