Bland ödebygder och skär | Page 6

bygdens qvinnohjertan hittills smultit som sm?r f?r sol, och m?nnen der i trakten anse ju allm?nt qvinnan som sitt l?tt vunna byte: hennes enda karaktersdrag ?r undergifvenheten, den blinda undergifvenheten under hans herrskarevilja.
Ella beundrade Hedda. Hon var s? vacker, der hon satt med det trotsiga ansigtet v?ndt i profil med aftonhimmelen till bakgrund. Hennes figur var fyllig och kraftig, hennes medvetenhet om sin sk?nhet gaf hennes r?relser en s?kerhet och ett behag, som skulle hafva anst?tt en prinsessa.
Han stod der, f?ngslad p? en g?ng af det motst?nd han r?nte och den okufliga makt en stor och obestridd qvinlig sk?nhet alltid ut?fvar p? ett mottagligt sinne. K?rleken, s? sent v?ckt till lif i Ellas br?st, huserade der omildt nog och tvang honom att mot sin vilja visa sig ?fvervunnen inf?r henne, en svag qvinna, p? hvilken han s? gerna hade velat imponera genom sin manlighet. Han kastade sig ner p? ljungen f?r hennes f?tter, tog hennes f?rkl?dsf?ll i handen och kramade tyget s? h?rdt, som hade han velat i sina h?nder smula s?nder det.
-- Du blifver min hustru, Hedda, det blir ju dervid? -- fr?gade han med af r?relse darrande r?st.
-- L?t mina kl?der vara, skrynkla inte ned den der fransen -- befalde Hedda.
-- Du flyttar ju hem till mig eller f?ljer mig hvarth?n jag g?r? -- sade Ella och s?g allt ifrigare upp till Hedda, hvars blickar alltjemt skymdes af de l?nga ?gonh?ren, som hon likt en gardin f?lde ned ?fver sina klara, brinnande ?gon.
-- Du g?r v?l i forsen eljest? -- fr?gade hon h?nfullt.
-- Nej, men jag vill hafva dig -- menade Ella.
-- Men om de andra vilja det samma, de ocks?? -- inv?nde Hedda.
-- Gud skall l?ta min vilja ske, jag har bedt, och hvad en ber om, det blir.
-- Men om en annan ber emot?
-- Ella ?r v?l ?nd? den starkaste.
-- Det tyckes inte s?, efter han h?lls i t?mmen, fast?n han ?r femtio ?r, och styres af en gammal gubbe, gr? och orkesl?s som en ofruktbar st?r.
Ella tog sig om hufvudet. Han hade gl?mt sin far och qv?llens upptr?de.
Han tycktes obehagligt tr?ffad af p?minnelsen.
-- Far tycker inte om dig, Hedda, -- sade han slutligen. -- Vill du f?lja mig i grannsocken, der k?per jag mig en ny smedja, och i en nytimrad, grann storstuga f?r du bo; der skall du vara v?rdinna, och v?ra barn ska' f? g? i skolan och bli storfolk de!
Hedda drog h?ftigt bort sin hand, som Ella tagit emellan sina.
-- V?ra barn, -- sade hon f?raktligt. -- Jag t?l inte barn. Skrik har man nog af fr?n svinen! Arbeta i din stuga och f?da dina barn! Tack f?r s?dant kalas. Jag har det b?ttre s? h?r.
Ella f?rs?kte med k?rv?nligt v?ld att dra henne intill sig. Men hal som en ?l slant hon ifr?n honom, steg upp och kastade sig vigt ?fver g?rdesg?rden. Nu stod hon p? andra sidan med armb?garne st?dda mot st?rarne och skrattade sitt l?ga musikaliska skratt.
-- Tag det inte f?r f?rdigbakadt ?n, -- sade hon, -- kakan br?nns, om man r?r vid henne, innan hon ?r gr?ddad. Jern kniper du i med t?ng, och qvinnor tror du dig f? fatt med bara h?nderna! Ah du, Ella, kasta f?rst i sj?n tjugufem ?r af ditt lif, s? f?r du se, hur det se'n g?r. Tror du jag ?r som ett hallonb?r? Menar du, att jag vuxit upp som ett hjortron f?r att plockas af dig? Nej du, Ella, helsa far din och s?g, att f?rst skall han komma till Toimila g?rd med hvita parh?star och talmansbukett, och s? skall han tala med far och mig. Men vackert tal, vackert s? som jag vill h?ra. F?rr kommer du inte och krafsar med fingrarne kring lifstycket p? mig, h?r du? Och ingen kyss f?r du, f?rr?n presten l?st ?fver oss, kom ih?g det. Spring inte mer i kjolarne p? Hedda, Salmen Ella, och minns p?, f?rr?n Ukko kommer och friar med dig har du ingenting med Toimila-dottern att skaffa! Nu godnatt! Bl?b?ren kan du roa dig med s? l?nge. Hej h?!
Hedda tog sin randiga kjols redan af daggen fuktiga f?ll i handen och f?ste den upp vid midjan, s? att den korta lilla bl? ullkjolen syntes, och b?rjade s? g? fram?t stigen, l?tt och vig som en ung h?st.
Ella hvisslade ej mer. Han rynkade sina ?gonbryn och kn?t n?fven. Men hans blod svallade s? oroligt; hon tycktes honom s? efterstr?fvansv?rd, der hon gick trygg och stolt p? egna egor. Han s?g efter henne, s? l?nge han kunde, v?nde sedan om och gick med l?ngsamma, tr?tta steg fram?t byv?gen.
2.
Qv?llen var sval och sk?n; derborta stod insj?ns lugna vatten; man kunde h?ra ?nderna pipa i vassen och se sm?fisken sl? innerst i viken. Vid horisonten spred sig ett gult skimmer, den n?rmaste skogen belystes allt mer, och allt h?gre steg, stor och rund, augustim?nen.