Bland ödebygder och skär | Page 4

sade han, -- ty jag har ?nnu fem par armar, som skola f?rsvara min g?rd f?r skojare som du och trollpackor som hon.
Ella s?g sig omkring i stugan. P? ett ?gonblick vexlade hans lifliga ansigte uttryck.
Borta i h?rnet h?rdes ett litet halfqv?fdt klagande. Det var hans lilla sjuka dotter, som l?g der borta i m?rkret, hon, hvars lif f?r tv? ?r sedan kostat moderns.
Hans trotsiga min f?rsvann och gaf rum f?r det der veka melankoliska draget. Han satte sig ned p? b?nken, b?jde hufvudet mot h?nderna och f?rblef s? en stund alldeles stilla.
?ndtligen lyckades han rycka upp sig ur sina tankar. Han s?g p? gubben l?nge och allvarsamt, ?tertog s? sm?ningom den f?rra str?nga minen, och sade slutligen fast och best?mdt:
-- N?v?l, far, jag lyder er! Jag skall icke taga min hustru hit till ert hus. G?rden ?r mig k?r, det vet ni, smedjan med, mor och br?derne likas?. Jag skall lemna alltihop. Men om ni tror, att jag ?mnar g? br?dl?s h?rifr?n, s? har ni r?knat fel. Ni vet, att jag kan skrifva, far, ni vet, att jag kan r?kna. Jag har f?rt bok i tjugufem ?r. Jag vet, hvad jag p? min smedja f?rtjenat och hvad mitt arbete inbragt. Ni kan r?kna af mitt underh?ll! ?terst?r dock p? kistbotten af mina penningar ett par tusen silfvermark. De ?ro mina, och dem tar jag igen. Lagen ?r p? min sida. Jag har min del. Jag g?r, far, och tar med mig Erkko, yngste bror, som vill ut i verlden. Nu vet ni min vilja. Ni vet, att jag har r?tt. Ni har natten p? er ... t?nk ?fver saken! P? m?ndags morgon kan ni gifva mig svar. Ert jaord f?r Hedda eller ock ... mina penningar! Sof godt, Salmen Ukko, sof godt p? er f?delsedag, men kom ih?g, f?r stugan ej st?d, n?r hon ?r ?fver?rig, s? faller hon, faller till jorden!
Ella gick. Gubben blef ensam derinne.
P? g?rden var det nu lif och r?relse. Inom inh?gnaden mj?lkades korna af pigorna och yngsta v?rdinnan, och de ?ldre qvinnorna kommo fr?n bastun, sk?mtande och glada, eldr?da i sina ansigten. Utan att i ringaste m?n genera sig ?fver den fullkomliga bristen p? hvarje bekl?dnad gingo de med sina barn p? armarne upp p? loften, m?n och hustrur, pigor och dr?ngar om hvarandra, alla i paradisisk oskuld, nakna som Adam och Eva och utan tanke p? ormen, som i kunskapens tr?d kanske s?tt och lurade p? tillf?llet.
Ella s?g som i dr?mmar framf?r sig. H?r hade han blifvit f?dd, h?r vuxit upp, h?r arbetat, h?r gift sig efter faderns val med en f?rm?gen hemmansdotter, som han ?lskade lika mycket som de kor hon medf?rde, h?r hade hans lilla dotter efter 12 ?rs ?ktenskap blifvit f?dd, h?r hade hon d?tt, den stackars hustrun, h?r hade han lefvat en hel manna?lder, tills han nu slutligen k?nt uppvakna inom sig denna k?nsla, som aldrig d?r hos lynnen s?dana som hans, h?r hade han k?nt k?rleken, denna farliga, sena k?rlek, som g?r af mannen en d?re, och h?r, h?r hade han t?nkt sig att f? lefva med henne, den ?lskade! Men allt skulle han s?ledes nu lemna ... f?r hennes skull, denna qvinnas, som icke ?lskade honom s?, som han ville, s? som han ?lskade henne. F?r hennes skull! Ty hon hade ju, ehuru motvilligt, gifvit honom sitt ja-ord. Och dock, henne skulle han ha, kosta hvad det ville! Henne och ingen annan. Han hade dessutom redan g?tt f?r l?ngt; hela socknen visste, att han gick i friare?renden till Toimila, och att Hedda skulle besluta sig f?r Ella, tog man f?r gifvet; han var v?lbergad och kunde f?da en hel familj; det var bara gubben, som var i v?gen, och han skulle v?l d? snart, annat kunde man ej v?nta sig.
Ella stod der och stirrade ut?t f?lten, blind och d?f f?r allt omkring sig. Skulle han verkligen s? snart lemna sin hemg?rd och allt hvad han varit van att anse som sitt? Skulle han s?ka ett hem i fjerran, han som skr?mdes af allt nytt, som liksom en g?rdvar o?tskiljaktigt var f?st vid det hus, der han bodde, och den jordtorfva, der han f?dts, han, som ?lskade denne str?nge fader s?som ett h?gre v?sen, mot hvilken han endast, d? hans sinne kommit p?, v?gat s?tta sig upp, denne fader, som i femtio ?r varit hans f?rsyn, hans domare, hans f?rebild, hans herre! Och nu skulle han lemna allt detta med denna qvinna, som han ?nnu aldrig r?tt kunnat lita p?, som oaktadt sin ungdom var starkare ?n han, klokare ?n han. Gjorde han r?tt? Det var fr?gan.
Erkko kom ifr?n boden med en stor s? p? armarne.
-- Kom till brunnen, s? f? vi lite mer v?ta -- ropade han -- och s? i bastun med dig! Det ?r icke vinterv?der derinne! Kom, Kajsa och Leena, Anni och Wiisu ?ro