Barnen ifran Frostmofjaellet | Page 8

af dem de skarpa fj?llen och samlade ihop den doftande, mjuka massan, som fanns innanf?r dem. En svindlande br?dska hade de, s? det knappt var m?jligt att med ?gonen f?lja deras r?relser. Tj?dern, som i stadigt v?der r?r sig lugnt och v?rdigt utvecklade ?fven han br?dska. Det var inte s? godt om r?nnar med b?r i furuskogen, och att lefva endast p? tall och barr var dock f?r enformigt, tyckte han. En riktig sn?yra kunde ju komma att h?lla en inne p? boets omkrets l?nge nog.
Hararna, i hvit vinterdr?kt rutade sn?n med lustiga sp?r tre och tre, i knippen som ett broderadt m?nster.
R?fvarnas sp?r gingo fram i rak linje med runda sm? h?l. Och s? --!
Ante, som orolig s?g sig omkring efter alla m?rken i skogen ?fven d?r den var flack, h?rjad af skogseld eller uthuggen, Ante s?g med ens stora, grofva, litet afl?ngrundade sp?r i rad, sp?r hvilka gingo i bredd med hvarandra, sp?r af flere -- af m?nga f?tter, vargens f?tter --!
Han grep p? nytt k?lkrepet, snodde det fast om k?ldstelnade fingrar och sk?t m?ssan ner ?fver en af fruktan och ?ngest kallsvettig panna.
S? v?nde han sig tv?rt emot barnen d?r bakom honom.
"Ni gorme (sladdra) s? farligt. Vi ska sjunga nu i st?lle, s? g?r de fort te komma ur skogen. Ta opp, du Maglena>.
Maglena villfor utan tvekan broderns uppmaning. Hon tog med ljudelig r?st upp s?ngen om Kanan:
"Hvad har min Jesus gjort f?r mig. Jo han steg ned till Kanan. Himmelska Kanan. Kom l?t oss g? till Kanan";
Alla barnen sj?ngo, medan Maglena med sin klingande ljufva r?st ledde s?ngen.
De gingo fram genom den nu mot den tidiga m?rkningen dystra skogen, ?fver hvilken himmelen hv?lfde sig sn?tjock och blygr?.
Men nu var det som om de ej t?nkt p? eller f?rst?tt annat ?n att sjunga.
Sm?stintorna, som sutto omarmade af Maglena, vaknade, hungriga, stelnade, huttrande af k?ld och s?mnyra. De kommo sig ej f?r med att gallskrika, hvilket nog i denna stund l?g starkt f?r dem. N?r de h?rde syskonen sjunga st?mde de in med, som de alltid haft f?r vana att g?ra det hemma i lill gr? stugan hos mor.
"Himmelska Kanan, kom, l?t oss g? till Kanan."
S?ngen tonade ut s? vackert ibland gran och fur. Det var som om en liten ?nglah?r dragit fram. Skogen lyssnade, h?ll andan. Inte ett ljud af gl?fsande r?f af hemskt tutande uf eller uggla. Endast barnens s?ng h?rdes.
Ante sj?ng med, starkt och h?gt. Han h?ll sina ?gon anropande lyftade upp emot den tr?stl?st dystra himmeln. Han sj?ng i tro p? hj?lp, fast?n hans starka r?st ju egentligen b?st f?rm?dde att n? och v?cka vargen, barnad?daren, af hvilken han nyss varsnat de m?nga sp?ren, i bredd med hvarandra.
Nog hade Ante vetat af f?rut att vargen denna h?rd?rsvinter b?rjat smyga ute i marken, och nog hade han en del ov?derskv?llar, n?r k?lden stod skarp s? det d?nade och br?ckte i stugknuten, h?rt hans svultna j?mmerulande (tjut) inne i skogarna.
Men s? h?r l?ngt ner ?t bygden trodde han, att man skulle g? fri fr?n den. Ante tyckte det han med barnen g?tt s? l?ngt fr?n hemtrakten att alla f?rh?llanden skulle ha f?r?ndrat sig. Och att nu ?nd? varsna s?dana sp?r! En tr?st var, att han ensam f?rstod, hvad de kunde betyda.
Nu var Kanan-s?ngen slut. Han tog sj?lf upp en ny s?ng, och syskonen st?mde in:
"Jag vet ett land af idel ljus, hvars ..."
Ante hann ej l?ngre -- -- --
"Barn --! Det ryk, och gnisterna flyg ur skorsten till en g?rd! Herre gulla, vi ?r ute i bygden, och jag h?r hundarna sk?lla."
Han tog med ens i och b?rjade springa, som om han dragit tomma k?lken. Anna-Lisa slet halsduken fr?n ansiktet s? h?ftigt att pannan stretade upp med h?ret, och hon fick kines?gon. Hon lyfte f?tterna l?tt, som om hon redan f?tt p? dem sina kungliga lastiker.
Men Maglena, hon kr?p in i schalen med hela ansiktet. Hon var blyg och r?dd f?r fr?mmande folk - helst s?'na ute i bygden. En kunde ju aldrig veta, om dom var som riktigt folk skulle vara, s? att dom s?g ut som folket uppe i Frostmofj?llet. Kanske de h?r hade ett ?ga bak i hufvudet och ett i pannan; och kanske dom gick p? h?nderna och ?t med f?tterna.
Hu hvad det var huskigt --! Hvad kunde de tala f?r m?l tro --! Frostmom?let var nog s?rskildt fint, s? inte skulle en tro att s?'nt utsocknes folk kunde tala det.
S? l?ngt som de nu f?rdats denna dagen, s? kunde en ju f?rst? att allt skulle vara olikt och som oppnerv?ndt.
Gullispira hon tyckte som Maglena, att det var huskigt att komma till fr?mmande folk d?r hundar redan h?rdes tjuta och sk?lla, s? hon drog sig bakefter k?lken med nosen s? godt som mellan k?lkstabben och Anna-Lisa, som hon myndigt kl?mde ?t sidan.
Per-Erik och M?nke, voro morska karlar alltigenom fr?n den stund de