Barnen ifran Frostmofjaellet | Page 9

h?rde skallet fr?n en byhund.
De spottade, misst?nksamma p? hvem af dem, som kunde slunga spotten l?ngst ut framf?r sig och de satte h?nderna ner?t mors gammeltr?jor, som de hade p? som ytterplagg, och inbillade sig fullt och fast att de stucko ner dem i fickor. De pratade och undrade om det var n?gon i s?llskapet, som m?jligtvis varit harig och r?dd af sig en s?dan dag, vid en s?dan farligen l?ngskjuts. F?r sin del s? hade de d? b?rgat sig storstyft. En ?r inte manfolk f?r inte!
Till den grad upprymda voro de, att de nedl?to sig att leka med sm?stintorna. De gjorde sina ohyggligaste, v?rsta grimaser mot dem och pepo dem i halsen f?r att f? dem att skratta.
Och i den gl?djest?mningen kom nu barnskaran ut ur skogen, in mot en by. Den stora landsv?gen, som de f?ljt genom skogen, var t?tt uppstickad eller m?rkt med sm? granar p? ?mse sidor om den. Det var f?r att man skulle veta att k?ra r?tt i v?gen med sn?plogen n?r det blef s? mycket sn? att man inte annars kunde veta hvart v?gen tagit v?gen.
Till n?rmaste g?rd, en liten gr? stuga, snarlik deras egen den de i morse l?mnat, f?rde bara en i djupa sn?n upptrampad stig. Det var just inte mycket l?tt att komma fram d?r med k?lken. Gr?hund d?rifr?n sk?llde ocks?, som om han ville ?ta upp dem allihop. Nog hade det kanske varit b?ttre f?r dem att dra iv?g till n?gon af storg?rdarna, hvilka r?dm?lade med hvita knutar lyste fram i sn?n. Men det s?g s? tryggt och hemlikt ut med den lill'gr?stugan uppe under berget, att de utan vidare gingo dit.
Gr?hundens skall f?rstodo de v?l. Han sade han, som alla gr?hundar, och s?dana funnos mest vid hvar stuga, att det kom folk till g?rden.
Nog h?rde barnen ocks? p? skallet, att gr?hunden inte aktade dem stort.
"Vov, vov", bara patrask, ska jag mota bort dem tro!"
Gr?hunden teg ett ?gonblick. Han stod kvar p? lill'trappan, som f?rest?llde bro utanf?r stugan. S? s?nkte han hufvudet och morrade bet?nksamt.
"Bara sm?tt folk i alla fall, valpar, s? att s?gandes -- s?'na torde inte kunna skada folk eller g?rd --."
Han h?jde hufvudet, gl?fste meningsl?st fast plikttroget, s?som en samvetsgrann gr?hund alltid g?r det. Men s? fick han v?der af geten, fick ?gonen p? Gullspira, som skymtade fram med hufvudet mellan k?lkstabbarna och Anna-Lisa.
"Jas?, det var en annan sak! Inte vanligt folk. Inte med ?rlig hundvakt. De ha en get till hund! Of?rsynt!"
Gr?hunden gaf sig till att sk?lla, morra och illgl?fsa, som om han sett tjufvar i en kyrka.
Barnen saktade stegen. Ingen af dem ?ppnade munnen.
"De ?r bara f?r vi ?r s? uselt kl?dd", mumlade Anna-Lisa till sist. "Komme vi som Sven P?ls barna p? husf?rh?re, i marknadsk?pta kl?der och pliggskor, s? skulle nog hunn d?r f?gna oss med svansen och sk?lla som om han bj?de oss stiga in och h?lla te goa."
"Men stinta", inv?nde Ante, "nu kom vi inte till husf?rh?rskalas, utan f?r te be folk om mat och husrum, och de si gr?hunn, och vet v?l att dom ha sm?tt om de i en s?'n lill'stuga och d?rf?r ?r han sint."
"Sussu -- sussu --" lockade Ante och f?rs?kte st?lla sig in med den ilsket sk?llande, nu r?tt ut p? dem rusande hunden.
Maglena kullrade sig ut fr?n k?lken.
Hon slet schalen ifr?n hufvudet, sprang fram emot hunden och b?lde sig ned emot den med utbredda armar.
"Sussu --, sussu --. Int ?r du sint p? oss. Du si v?l att vi ? sm? och ensammen!"
Det var som om hunden f?rst?tt henne. Han tystnade, sneglade f?rl?get ?t sidan, g?spade, som hundar g?ra d? de k?nna sig skamsna. Pl?tsligt satte han upp ?ronen som om han varsnat n?got hotande fr?n bergssidan. Och s? b?rjade han sk?lla och gl?fsa, med hufvudet ?t det h?llet, torrt, tillgjordt, utan mening i skallet, sk?llde s? tills barnen hunnit in i stugan.
-----------------------------------------------------------------
TREDJE KAPITLET. GLAS?GONKARLEN.
Elden brann p? spiselh?llen i stugan, n?r barnen l?ng- samt, sammanpackade, krypande intill hvarandra, kommo in d?r.
M?nke fattades ?nd?. Han p?stod att han v?l inte kunde l?mna geten ensam. Egentligen var det s?, att han tyckte sk?l vara det Ante tog emot f?rsta t?rnen inne hos fr?mmande folk. En var ju os?ker p? hvad som kunde m?ta en p? alldeles ok?ndt st?lle. Maglenas f?rest?llning hade s? sm?tt meddelat sig ?t honom med, s? han stannade lugnt ute n?r de andra knogade iv?g in.
"H? igen d?rren!" dundrade en grof r?st.
Hade Ante i denna stund bara gjort en half v?ndning ut?t igen, s? skulle hela skaran besinningsl?st ha st?rtat med ut, ifr?n tak ?fver hufvudet, v?rme, hopp om f?da, s? f?rskr?ckta blefvo de.
D?r borta ifr?n spish?llet kom den rytande r?sten fr?n en, hvilken alldeles som Magdela r?knat ut det, s?kert hade ett ?ga i nacken. Ja, det s?g mest ut som om b?gge ?gonen funnits d?r. F?r svarta, stora glas?gon lyste midt i