Barnen ifran Frostmofjaellet | Page 7

kungens st?res (f?bodar). Och s? kommer getterna d?r, f?rst?r ni, och de blir precis ljust utaf alla dom tusen hundra horna, som ?r som m?nen i nyt?ndning."
"? hva dom ska mj?lke, s?na getter", sade M?nke med tr?nad i r?sten. "En kunde v?l f? s?avis."
"? g?ra ostar s? en kunde spricka, s? m?tt skulle en bli", tyckte Per-Erik.
"Ja, men si kungen skulle bli sm?ckm?tt f?rst, f?rst?r ni, och alle hans dr?ngar och piger" ifrade Maglena.
"F?rresten vet ni barna, s? kan kungen f? de, som ?r finare ?nd? ?n fl?sk och p?rer och getost. Han kan f? f?rsk-laxen om han vill", sade Ante ?fverl?gset.
"Int p? vintern heller; d? laxen kryp efter ?botten ut till storvattne, ?r han nog int go te ta", anm?rkte Anna-Lisa.
"P? vintern ?t han hvad fint ?r ?nd?", afgjorde Ante utan att l?ta sig f?rbluffa. "D? ?t han den finaste mat och ?r som p? husf?rh?rskalas hvarenda dag."
"S? han f?r ?ta k?ttbullar ? lutfisk ? sviskonsoppa?" sporde Maglena. Hennes ?gon tindrade af medk?nsla i en s?dan tillvaro.
"Ja, ? risgrynsv?lling s? mycke han orka."
"? kaffe f?rst?s", inf?ll Anna-Lisa. "? aldrig att han drick en t?r utan te doppa de mesta han r? med af de ocks?. A hvad de kaffe ska vara starkt ? salt!"
"Ja, han som vore kung ?nd?, s? en finge allt tocke d?r", skrek Magnus ut ur hj?rtats djup.
"Och s? har han en storen, storen stuga, d?r de ?r finare ?n i pr?stg?r'n, rent ?f som ett gullhus, ? s? vet han d? hvar han ska ligge, -- de ?r d? int i ett s?n't gammrat (skr?p) till stuga, som v?ran var", puttrade Anna-Lisa.
"Som v?ran", -- "?r hon int god nog! Om s? v?l vore att vi ?gde na'. Me den lill'kryddg?r'n och store, granne h?ggen. Vore s? v?l, att vi kunde komma dit igen, Gullspira och allihop, s? tyck ja vi skulle ha de lika bra som kungen." Ante, som talade, s?g med allvarsam blick p? syskonen. "Si ni, de ?r en sak, att mor fans d?r -- och d?dde d?r, och aldrig f?r vi igen s?'n stuga."
-----------------------------------------------------------------
ANDRA KAPITLET. MED VARGSP?R I SIKTE.
Det liknade sig till att b?rja kv?llas, och ?nnu voro barnen kvar i skogen. Ante blef mer och mer ben?gen att stanna och h?ra p? deras pladder, om det ocks? innebar s? mycket af knot och j?mmer, att det h?gg som spikar i hans sinne. Men han var sj?lf s? tr?tt, s? hungrig, och d?rtill s? grufligen tungsint.
Det var ?nd? han, Ante, som dels lockat, dels tvingat syskonen att ge sig ut ifr?n k?nd bygd s? helt sk?tel?st.
Men han hade icke kunnat lida den tanken, att sm?stintorna, som mor varit s? r?dd om, skulle komma till oskyldt folk. Han var r?dd att kommunalen skulle bjuda ut dem p? auktion, s? att hvad stackare som helst, i detta n?dens ?r, skulle kunna ta dem, bara han fick en slant fr?n kommunen.
Om sm?stintorna och pojkarna ocks? skulle f? mat p? de st?llen de s? komme till, s? var det inte sagdt f?r det, att de skulle f? h?ra ett godt ord eller bli l?rda till s?nt, som mor h?llit s? noga p?. Hon hade str?ngt h?llit p?, att de skulle s?ga sanning, vara ?rliga och sk?ta om ordentligt, hvad de blefvo satta till. Hon hade l?rt dem att inte gn?lla i on?dan, utan att de skulle veta och f?rst?, att de, n?r de blefvo ensamma utan far och mor, hade en ?nd?, som tog sig an dem, den gode, m?ktige Fadern i himmelen.
Ante hade d?rf?r tyckt, att det var s? r?tt och riktigt att han, n?r de nu blifvit s? ensamma, h?ll syskonen samman. Mat, och hvad de beh?fde, trodde han de skulle f?, n?r de drogo iv?g ut till folk och bygder, som inte lidit s? stort men af frosten, och som d?rf?r v?l alltid hade n?got till ?fvers f?r dem.
Men redan nu, f?rsta dagen, k?nde han huru sv?rt han st?llt det f?r dem alla. V?rst att han ocks? blef tr?tt sj?lf, d? han f?r sin del sparat p? b?de vattv?lling, getmj?lk och de br?dstycken de efter moderns d?d f?tt af beskedligt folk, s? tr?tt att benen nu veko sig undan honom, och sm?systrarna p? k?lken tycktes honom tunga som timmerklampar.
Han s?g af alla m?rken, att mera sn? skulle komma. K?lden hade "slagit sig", det k?nde han, s? varm han ?nd? h?llit sig som dragare, och det f?rstod han, d? sn?n inte l?ngre knarrade och skrek under f?tter och k?lkmedar, som den gjort f?rut p? dagen ?nda fr?n det de alla, tidigt p? morgonen i norrskens-ljus och blekt m?nsken, dragit ut fr?n den lilla gr?a stugan. Med afd?ende spiseleld glimrande genom den lilla f?nsterrutan hade den liksom sorgsen sett efter de aft?gande barnen.
Sn? skulle komma och riktigt yrv?der, det f?rstod Ante af att ekorrarna fl?go som pilskott mellan granarna. De togo kottar mellan tassarna, fl?ngde