Barnen ifran Frostmofjaellet | Page 8

för sin del sparat på både
vattvälling, getmjölk och de brödstycken de efter moderns död fått af
beskedligt folk, så trött att benen nu veko sig undan honom, och
småsystrarna på kälken tycktes honom tunga som timmerklampar.
Han såg af alla märken, att mera snö skulle komma. Kölden hade
"slagit sig", det kände han, så varm han ändå hållit sig som dragare, och
det förstod han, då snön inte längre knarrade och skrek under fötter och
kälkmedar, som den gjort förut på dagen ända från det de alla, tidigt på
morgonen i norrskens-ljus och blekt månsken, dragit ut från den lilla
gråa stugan. Med afdöende spiseleld glimrande genom den lilla
fönsterrutan hade den liksom sorgsen sett efter de aftågande barnen.
Snö skulle komma och riktigt yrväder, det förstod Ante af att ekorrarna
flögo som pilskott mellan granarna. De togo kottar mellan tassarna,
flängde af dem de skarpa fjällen och samlade ihop den doftande, mjuka
massan, som fanns innanför dem. En svindlande brådska hade de, så
det knappt var möjligt att med ögonen följa deras rörelser. Tjädern,
som i stadigt väder rör sig lugnt och värdigt utvecklade äfven han
brådska. Det var inte så godt om rönnar med bär i furuskogen, och att
lefva endast på tall och barr var dock för enformigt, tyckte han. En
riktig snöyra kunde ju komma att hålla en inne på boets omkrets länge
nog.
Hararna, i hvit vinterdräkt rutade snön med lustiga spår tre och tre, i
knippen som ett broderadt mönster.
Räfvarnas spår gingo fram i rak linje med runda små hål. Och så --!
Ante, som orolig såg sig omkring efter alla märken i skogen äfven där
den var flack, härjad af skogseld eller uthuggen, Ante såg med ens stora,
grofva, litet aflångrundade spår i rad, spår hvilka gingo i bredd med
hvarandra, spår af flere -- af många fötter, vargens fötter --!

Han grep på nytt kälkrepet, snodde det fast om köldstelnade fingrar och
sköt mössan ner öfver en af fruktan och ångest kallsvettig panna.
Så vände han sig tvärt emot barnen där bakom honom.
"Ni gorme (sladdra) så farligt. Vi ska sjunga nu i ställe, så går de fort te
komma ur skogen. Ta opp, du Maglena>.
Maglena villfor utan tvekan broderns uppmaning. Hon tog med ljudelig
röst upp sången om Kanan:
"Hvad har min Jesus gjort för mig. Jo han steg ned till Kanan.
Himmelska Kanan. Kom låt oss gå till Kanan";
Alla barnen sjöngo, medan Maglena med sin klingande ljufva röst
ledde sången.
De gingo fram genom den nu mot den tidiga mörkningen dystra skogen,
öfver hvilken himmelen hvälfde sig snötjock och blygrå.
Men nu var det som om de ej tänkt på eller förstått annat än att sjunga.
Småstintorna, som sutto omarmade af Maglena, vaknade, hungriga,
stelnade, huttrande af köld och sömnyra. De kommo sig ej för med att
gallskrika, hvilket nog i denna stund låg starkt för dem. När de hörde
syskonen sjunga stämde de in med, som de alltid haft för vana att göra
det hemma i lill grå stugan hos mor.
"Himmelska Kanan, kom, låt oss gå till Kanan."
Sången tonade ut så vackert ibland gran och fur. Det var som om en
liten änglahär dragit fram. Skogen lyssnade, höll andan. Inte ett ljud af
gläfsande räf af hemskt tutande uf eller uggla. Endast barnens sång
hördes.
Ante sjöng med, starkt och högt. Han höll sina ögon anropande lyftade
upp emot den tröstlöst dystra himmeln. Han sjöng i tro på hjälp, fastän
hans starka röst ju egentligen bäst förmådde att nå och väcka vargen,
barnadödaren, af hvilken han nyss varsnat de många spåren, i bredd

med hvarandra.
Nog hade Ante vetat af förut att vargen denna hårdårsvinter börjat
smyga ute i marken, och nog hade han en del oväderskvällar, när
kölden stod skarp så det dånade och bräckte i stugknuten, hört hans
svultna jämmerulande (tjut) inne i skogarna.
Men så här långt ner åt bygden trodde han, att man skulle gå fri från
den. Ante tyckte det han med barnen gått så långt från hemtrakten att
alla förhållanden skulle ha förändrat sig. Och att nu ändå varsna sådana
spår! En tröst var, att han ensam förstod, hvad de kunde betyda.
Nu var Kanan-sången slut. Han tog själf upp en ny sång, och syskonen
stämde in:
"Jag vet ett land af idel ljus, hvars ..."
Ante hann ej längre -- -- --
"Barn --! Det ryk, och gnisterna flyg ur skorsten till en gård! Herre
gulla, vi är ute i bygden, och jag hör hundarna skälla."
Han tog med ens i och började springa, som om han dragit tomma
kälken. Anna-Lisa slet halsduken från ansiktet så häftigt att pannan
stretade upp med håret, och hon fick kinesögon. Hon lyfte fötterna lätt,
som om hon redan fått på dem sina kungliga lastiker.
Men Maglena, hon kröp in i schalen