Barnen ifran Frostmofjaellet | Page 7

så att -- ja så att --"
Anna-Lisa fann icke ord att uttrycka hur härlig den lukten skulle vara,
af stekt fläsk.
"Och pärer hela grytfyllor", tillfogade Magnus ifrigt.
"Som ha sprucki i skale, och som man får äta i kannevis", sade
Per-Erik.
"Ja, se'n getterna ha fått. -- Ni ska få höra. Dom kom öfver myran och
ha äti sej så mätt, att dom är lika rund, som suggan dom slaktade hos
Sven Påls i höst."
"Då orka dom int flöje så faligt heller, så en kan rå med att hålla efter
dom" sade Anna-Lisa gillande."
"Nääj, dom gå så där som suggan gick, just som så hofverande. Så klif
dom opp på fjälle. De lys som från kanken (tuppen) på kyrkan, i
kungens störes (fåbodar). Och så kommer getterna där, förstår ni, och

de blir precis ljust utaf alla dom tusen hundra horna, som är som månen
i nytändning."
"Å hva dom ska mjölke, såna getter", sade Månke med trånad i rösten.
"En kunde väl få såavis."
"Å göra ostar så en kunde spricka, så mätt skulle en bli", tyckte
Per-Erik.
"Ja, men si kungen skulle bli smäckmätt först, förstår ni, och alle hans
drängar och piger" ifrade Maglena.
"Förresten vet ni barna, så kan kungen få de, som är finare ändå än
fläsk och pärer och getost. Han kan få färsk-laxen om han vill", sade
Ante öfverlägset.
"Int på vintern heller; då laxen kryp efter åbotten ut till storvattne, är
han nog int go te ta", anmärkte Anna-Lisa.
"På vintern ät han hvad fint är ändå", afgjorde Ante utan att låta sig
förbluffa. "Då ät han den finaste mat och är som på husförhörskalas
hvarenda dag."
"Så han får äta köttbullar å lutfisk å sviskonsoppa?" sporde Maglena.
Hennes ögon tindrade af medkänsla i en sådan tillvaro.
"Ja, å risgrynsvälling så mycke han orka."
"Å kaffe förstås", inföll Anna-Lisa. "Å aldrig att han drick en tår utan
te doppa de mesta han rå med af de också. A hvad de kaffe ska vara
starkt å salt!"
"Ja, han som vore kung ändå, så en finge allt tocke där", skrek Magnus
ut ur hjärtats djup.
"Och så har han en storen, storen stuga, där de är finare än i prästgår'n,
rent åf som ett gullhus, å så vet han då hvar han ska ligge, -- de är då int
i ett sån't gammrat (skräp) till stuga, som våran var", puttrade
Anna-Lisa.

"Som våran", -- "är hon int god nog! Om så väl vore att vi ägde na'. Me
den lill'kryddgår'n och store, granne häggen. Vore så väl, att vi kunde
komma dit igen, Gullspira och allihop, så tyck ja vi skulle ha de lika
bra som kungen." Ante, som talade, såg med allvarsam blick på
syskonen. "Si ni, de är en sak, att mor fans där -- och dödde där, och
aldrig får vi igen så'n stuga."
-----------------------------------------------------------------
ANDRA KAPITLET. MED VARGSPÅR I SIKTE.
Det liknade sig till att börja kvällas, och ännu voro barnen kvar i
skogen. Ante blef mer och mer benägen att stanna och höra på deras
pladder, om det också innebar så mycket af knot och jämmer, att det
högg som spikar i hans sinne. Men han var själf så trött, så hungrig, och
därtill så grufligen tungsint.
Det var ändå han, Ante, som dels lockat, dels tvingat syskonen att ge
sig ut ifrån känd bygd så helt skötelöst.
Men han hade icke kunnat lida den tanken, att småstintorna, som mor
varit så rädd om, skulle komma till oskyldt folk. Han var rädd att
kommunalen skulle bjuda ut dem på auktion, så att hvad stackare som
helst, i detta nödens år, skulle kunna ta dem, bara han fick en slant från
kommunen.
Om småstintorna och pojkarna också skulle få mat på de ställen de så
komme till, så var det inte sagdt för det, att de skulle få höra ett godt
ord eller bli lärda till sånt, som mor hållit så noga på. Hon hade strängt
hållit på, att de skulle säga sanning, vara ärliga och sköta om ordentligt,
hvad de blefvo satta till. Hon hade lärt dem att inte gnälla i onödan,
utan att de skulle veta och förstå, att de, när de blefvo ensamma utan far
och mor, hade en ändå, som tog sig an dem, den gode, mäktige Fadern i
himmelen.
Ante hade därför tyckt, att det var så rätt och riktigt att han, när de nu
blifvit så ensamma, höll syskonen samman. Mat, och hvad de behöfde,
trodde han de skulle få, när de drogo iväg ut till folk och bygder, som

inte lidit så stort men af frosten, och som därför väl alltid hade något
till öfvers för dem.
Men redan nu, första dagen, kände han huru svårt han ställt det för dem
alla. Värst att han också blef trött själf, då han