Barnen ifran Frostmofjaellet | Page 9

med hela ansiktet. Hon var blyg
och rädd för främmande folk - helst så'na ute i bygden. En kunde ju
aldrig veta, om dom var som riktigt folk skulle vara, så att dom såg ut
som folket uppe i Frostmofjället. Kanske de här hade ett öga bak i
hufvudet och ett i pannan; och kanske dom gick på händerna och åt
med fötterna.
Hu hvad det var huskigt --! Hvad kunde de tala för mål tro --!
Frostmomålet var nog särskildt fint, så inte skulle en tro att så'nt
utsocknes folk kunde tala det.

Så långt som de nu färdats denna dagen, så kunde en ju förstå att allt
skulle vara olikt och som oppnervändt.
Gullispira hon tyckte som Maglena, att det var huskigt att komma till
främmande folk där hundar redan hördes tjuta och skälla, så hon drog
sig bakefter kälken med nosen så godt som mellan kälkstabben och
Anna-Lisa, som hon myndigt klämde åt sidan.
Per-Erik och Månke, voro morska karlar alltigenom från den stund de
hörde skallet från en byhund.
De spottade, misstänksamma på hvem af dem, som kunde slunga
spotten längst ut framför sig och de satte händerna neråt mors
gammeltröjor, som de hade på som ytterplagg, och inbillade sig fullt
och fast att de stucko ner dem i fickor. De pratade och undrade om det
var någon i sällskapet, som möjligtvis varit harig och rädd af sig en
sådan dag, vid en sådan farligen långskjuts. För sin del så hade de då
bärgat sig storstyft. En är inte manfolk för inte!
Till den grad upprymda voro de, att de nedläto sig att leka med
småstintorna. De gjorde sina ohyggligaste, värsta grimaser mot dem
och pepo dem i halsen för att få dem att skratta.
Och i den glädjestämningen kom nu barnskaran ut ur skogen, in mot en
by. Den stora landsvägen, som de följt genom skogen, var tätt
uppstickad eller märkt med små granar på ömse sidor om den. Det var
för att man skulle veta att köra rätt i vägen med snöplogen när det blef
så mycket snö att man inte annars kunde veta hvart vägen tagit vägen.
Till närmaste gård, en liten grå stuga, snarlik deras egen den de i morse
lämnat, förde bara en i djupa snön upptrampad stig. Det var just inte
mycket lätt att komma fram där med kälken. Gråhund därifrån skällde
också, som om han ville äta upp dem allihop. Nog hade det kanske
varit bättre för dem att dra iväg till någon af storgårdarna, hvilka
rödmålade med hvita knutar lyste fram i snön. Men det såg så tryggt
och hemlikt ut med den lill'gråstugan uppe under berget, att de utan
vidare gingo dit.

Gråhundens skall förstodo de väl. Han sade han, som alla gråhundar,
och sådana funnos mest vid hvar stuga, att det kom folk till gården.
Nog hörde barnen också på skallet, att gråhunden inte aktade dem stort.
"Vov, vov", bara patrask, ska jag mota bort dem tro!"
Gråhunden teg ett ögonblick. Han stod kvar på lill'trappan, som
föreställde bro utanför stugan. Så sänkte han hufvudet och morrade
betänksamt.
"Bara smått folk i alla fall, valpar, så att sägandes -- så'na torde inte
kunna skada folk eller gård --."
Han höjde hufvudet, gläfste meningslöst fast plikttroget, såsom en
samvetsgrann gråhund alltid gör det. Men så fick han väder af geten,
fick ögonen på Gullspira, som skymtade fram med hufvudet mellan
kälkstabbarna och Anna-Lisa.
"Jaså, det var en annan sak! Inte vanligt folk. Inte med ärlig hundvakt.
De ha en get till hund! Oförsynt!"
Gråhunden gaf sig till att skälla, morra och illgläfsa, som om han sett
tjufvar i en kyrka.
Barnen saktade stegen. Ingen af dem öppnade munnen.
"De är bara för vi är så uselt klädd", mumlade Anna-Lisa till sist.
"Komme vi som Sven Påls barna på husförhöre, i marknadsköpta
kläder och pliggskor, så skulle nog hunn där fägna oss med svansen
och skälla som om han bjöde oss stiga in och hålla te goa."
"Men stinta", invände Ante, "nu kom vi inte till husförhörskalas, utan
för te be folk om mat och husrum, och de si gråhunn, och vet väl att
dom ha smått om de i en så'n lill'stuga och därför är han sint."
"Sussu -- sussu --" lockade Ante och försökte ställa sig in med den
ilsket skällande, nu rätt ut på dem rusande hunden.

Maglena kullrade sig ut från kälken.
Hon slet schalen ifrån hufvudet, sprang fram emot hunden och bölde
sig ned emot den med utbredda armar.
"Sussu --, sussu --. Int är du sint på oss. Du si väl att vi ä små och
ensammen!"
Det var som om hunden förstått henne. Han tystnade, sneglade förläget
åt sidan, gäspade, som hundar göra då de känna sig skamsna. Plötsligt
satte han upp öronen som om han varsnat något hotande från
bergssidan. Och så började