Barnen ifran Frostmofjaellet | Page 6

bjöd till att vända sig och kunna
ta Anna-Lisa i betraktande. En liten rar unge var hon, Maglena, med det
guldbruna håret glänsande och burrigt och de stora djupblå ögonen så
goda i blicken. Det var som om hon trott att Anna-Lisa, som gick
bakefter och sköt kälken, nu var klädd i lastiker och nyponblomsdräkt,
med silkesduk, bara för att hon tänkte sig henne så.
Anna Lisa tog sig dock inte vidare väl ut i denna stund med svartgrå
yllehalsduk snurrad fast om hufvudet och bunden i en knut i nacken,
med mors gamla rutiga tröja, på hvilken midjan nådde ned åt knäna på
henne, och så desslikes mors trasiga, snedgångna kängor. Genom
trasorna i dem stack starrgräset fram, som man stoppat i till värme och
fyllning.
Det var nog ett drygt göra, att en kall vinterdag gå genom milslång
skog i en sådan beklädnad, och det var kanske inte att undra på att
Anna-Lisas annars icke oäfna ansikte med de blå ögonen och det ljusa
håret, hade ett mörkt, bistert uttryck.
Hon och brodern stretade åter iväg med kälken. Anna-Lisa muttrande
och puttrande, Maglena helt upprymd -- såg för sig en kungageterskas
härliga tillvaro.
"Per Erik, Månke, stanna", ropade hon till de båda bröderna. I trasiga
lappskor och fars så allt för bedröfligt illa passande kläder tassade de
iväg på ömse sidor om Gullspira med deras händer i hennes ragg.
Pojkarna stannade båda och inväntade skjutsen. De voro utleda och
uttröttade på den ändlösa vandringen. "Manfolk" och på sjätte, sjunde
året så mycket som helst, så gnagde hungern ändå i små magar, bet
kölden i naglar och tår, och tyngde klädpaltorna mer än de värmde.
Men nog för det att de voro så pass kariga att de kunde hålla inne med
jämmer och klagan, fast tårarna runno utför blåfrusna kinder, och små
skuldror oförmärkt ryckte till af någon kort kväfd snyftning.
"Hva är de nu då" -- sade de, manligt öfverlägset, där de började gå
bredvid kälken. "Ska vi hjälpe er te dra? Du tör nog tröttne opp du
Ante."

Månke sköt topplufvan, som tillhört farfar hos Sven Pålsons och nådde
honom ner om öronen, tillbaka öfver hufvudskulten och gned
oförmärkt bort möjliga märken efter så allt för omanliga tårar.
Ante spottade i näfvarna, tog tag så att kälkrepet skar knifsdjup ränna i
vadmalströjan just öfver skuldran, där den gammal och sliten, som den
var, inte tålde vid värst mycket mer i slitningsväg.
Han spände i och drog, som om uppförsbacken de nu nådde varit en
glidande utförsbacke, iddes icke svara på Månkes ynkliga förslag. Det
syntes ända ut på den kullriga ryggen, så bedröfligt han tyckte det vara.
"Int kan ni dra oss allihop, det vet en väl att sånt är bara skryt", sade
Maglena, som kommit i prattagen och inte frös så mycket, sedan
småsystrarna klämde sig in emot henne och blifvit stilla, då de somnat.
"Men ni ska få höra på roligt."
"Vet de, att Anna-Lisa hon ska bli geterska åt kungen. Månghundrade
getter har han, större än Gullspira.'"
"Ingen get är som Gulispira, var så god, du --" sade Månke och såg
hotande på Maglena.
"Jaså, -- har du sett getter från Jerusalem kanske? Dom ha horn, som si
ut precis som månen när han är ny och blänkande, så de lyser om dom.
Och så kommer dom i tusen hundrade, och man sir dom springa öfver
myrmarken och äta myrbär. "
"Ja han som hade såna här. Jag skulle kunna ha i mig tusen kanner",
gnälde Per-Erik.
"Ja, dom ät myrbär" -- Maglenas röst fick ett drömmande, längtande
tonfall. -- "Dom ät myrbär, för hela myran står full af sånna --, och fil
(grädde) ur stora hoar, kungen frågar inte efter de."
"Ja, om en ändå hade en kärnfilbytta här", -- kved Magnus.
"Å tunnbröd så mycke vi kunne dra på kälken", tilllade Per-Erik, med

en ogillande blick på den tarfliga last den nu bar.
"Tunnbröd, förstås, ät kungens getter". -- Maglena fortfor med sin
beskrifning, utan att i minsta mån stöta sig på syskonens brist på
intresse för själfva ämnet och ständiga återkommande till matfrågan.
"Ja, dom ät tunnbröd ur småkrubberna."
"Dom va ju ute på myran nyss. -- Getterna stå väl int inne den tiden på
sommarn", anmärkte Ante, som för att kunna höra på Maglenas, hur
tokigt det var, behändiga språk, skjutit mössan snedt opp ifrån öronen,
så att den höll på att vippa bort från hufvudet.
"Dom mått väl in te kvällen, för myggen och åte (insekter) och för
björntasse (björn), dom är nog inte fri han hos kungen heller."
"Hvem skulle villa vara ute och gete hela natten också för den delen."
Anna-Lisa blandade sig nådigt i samtalet. "Gå ute och gete, då en ska
sitta inne och äta fläsk, som dom steker hos kungen, så flotte rinn och
det luktar