Barnen ifran Frostmofjaellet | Page 5

händerna. "
Det var Ante som talade och kommenderade och småpojkarna visste
sig ingen annan råd än att lyda, helst Gullspira, "som hade folkvett", det
trodde de fullt och fast, hört kommenderingen hon med och klämde sig
intill dem med sin ludna, varma päls.
"Ta hit Ujyla, tå få vi väme ått vi å", skreko småstintorna på kälken.
"Ni mått vara snäll nu. Giss på om mor hörde småstintena sina grine för
jämnan. Ha ni int just fått mjölk, som va bå söt och varm."
"Men de va som ingenting", kved Brita-Kajsa. "Va' tinnenin"
upprepade Märta-Greta snyftande, med tårar i stora, sorgsna ögon.
"De va två skedfyllor till er hvar. Och nu kom vi nog snart fram till nån'
storgård så ni få mat. Sätt opp dej på kälken du å Maglena, så få ni
värma hvarann. -- Så ja, de va granne småstinter, som int grine länger.

Mor, hon skulle vara storgla, om hon såg er."
Ante strök småsystrarna om de blåfrusna kinderna, stoppade in deras
stela, röda händer i schaltrasorna de hade bundna i kryss om lifvet, och
snodde den gamla nötta fårskinnsfällen fast om deras fötter.
"Skjut på kälken nu du Anna-Lisa, så vi kom ut ur skogen här.
Skollärarns Kalle sa', att när en fick si spillrerna af lappkåtan, där
Lapp-Israel dödde, så va en inte långt från bygden."
"Ja, men han sa åt mej, att vargen strök här i fjällen. Jag var tokig, som
for iväg med dej, det sa Kalle å."
Anna-Lisa gick framåtböjd och sköt på kälken. Hennes tårar droppade
på småsystrarnas halsduksomlindade hufvuden. Hon snyftade, så att det
lät som om hon hickat.
"Jag vårdar mej int om te svara, när du tala så bort i tok", skrek Ante
med hög röst för att göra sig hörd. Han gick ju långt framför och drog,
med kälkrepet öfver axeln.
"Tro du kanske, att Kalle hade tagit sej an dej, gett dej mat och kläder.
Har dom int stugan full med barn själf, kanske?
"Men där slapp en då svälte och fryse ihjäl."
"Just som om dom hade velat ha dej där! På fattighuse hade du varit i
denna dag, i lag med spetelsk-Babba (Barbara) och tok-Lasse." --
"Dom svält int, och frys int ihjäl dom heller."
"Åh tvi, en så'n stinta --! Du fick äta dej fullmätt af vattenvälling denna
moron, getost och bröd af hva Sven Påls gett oss, har du fått såväl som
vi. Men om du int ha skrofvet fullt hele da'en, så ger du dej till att grina
och villa tillbaka, och de till te fattighuse."
"Ja hvart tror du vi kom nu då! Du tänk väl ta oss fram till kungen. --
Hui, -- hui, -- hui", snyftade Anna- Lisa.

"Ja, som de ä med de, så kunde jag nog göra de å, -- å be'n ta dej. Du
kunde då göra så pass som te geta getterna åt en! Det vore väl nånting
te stort de, emot te sitte framför spisen i fattighuse och glo."
"Hur månge getter kan han ha tro, kungen", pep Maglena ut ur
schalöppningen.
Hon tyckte att med det där talet om kungen började det lätta opp lite i
tillvaron. Sanningen att säga så hade hon hela tiden likat Anna-Lisas tal,
fast hon tyckte det var ledt att dom bägge två skulle ge sej på Ante, som,
det visste hon granneligen, inte ätit ett Guds lån förr än de alla hade fått
nog på morgonen, innan de gåfvo sig af.
"Åh int vet jag", sade Ante, "huru många getter kungen har.
Lill'stugufolk, som vi, kan ha en get, en torpare fem, sex, en storbonde
tjugu och mer."
"Herre gulla, då ha väl kungen hundra. -- Int rå jag me så månge."
Anna-Lisa släppte kälkstabbarna, snöt sig i fingrarna och torkade
tårarna ur ögonen med samma hand, som hon ändå dragit vanten af.
Äfven Ante stannade, så att kälkrepet hängde slakt. Han tog af den
stora malätna skinnmössa, som varit fars, och torkade svetten ur den
vackra pannan. Hans blå ögon lyste förtrytsamt, då han såg tillbaka på
systern.
"Kanske kungen ha hundra getter, och kanske han har tusen -- ja lika
många som en lapp kan ha renar. Men du tror väl int att kungen ha vett
te räkna ut hur många getter en tocken liten en som du är god för att
geta? Tro han att du kan geta hundra, så kan du de, för då har han
särskildt slag af lättgetade getter, kanske från Jerusalem; eller har han
några märkvärdiga gethundar, som kan hålla ihop dom."
"Tänk så fin och grann du ska bli Anna-Lisa. Kanske du få gå i lastiker
(resårkängor) och med silkeskläde på hufvet och en kjol med småroser
på, så du ser ut som törnblombacken på sommarn. Tänk att du ska bli
så grann!"

Maglena drog schalen från näsan och