Barnen ifran Frostmofjaellet | Page 4

på auktion" till den som ville ta dem för den minsta penningsumma,
som kommunen ville bestå.
"Bry er int om te sörje öfver de, mor", sade Ante, som satt vid sängen
och försökte tvinga i modern vattenvällingen, som han nyss kokt i
spisen.
"Dom ta er, om ni vill eller int", flämtade den sjuka. "Ett sån't nödår,
när alla mått förtjäna för att lefva. Och ingen som blir god mot er och
bryr sig om er."
"Vi gå härifrån mor. Vi sätt småstinterna på kälken, och så gå vi
gårdmellan nere i landet som annat, vuxet vandringsfolk. Skollärarns
Kalle säg, att far hans säg, att folke ner i bygden ha fått bå' korn och
pärer (potatis), och ni ska si mor, att de räck nog åt oss å."
"Ja, såvidt Guds välsignelse ger brödet, så blir ni aldrig utan. Du har
gjort mig så lätt och ljus i sinnet med hvad du sagt, lill Ante. Men
Gullspira --."
"Hon få följa oss hon å. Ligg int' och ängslas mor!"
-- "Int ängslas jag. -- De ha blifvi så lättsamt inom mej. - Jag ser allt
lysa så himlande ljust öfver dej, och öfver barna där i sänghalmen, och
det sjung så grant oppöfver mej. -- Ante så -- grant!"
Med det föll Antes mor tillbaka på trasorna hon hade under hufvudet.
Ante lade igen ögonlocken på henne och satte psalmbok under hakan,
så att den inte skulle falla ner. Mor hade gjort så med far, när han var
slut.

Mor var inte väl i grafven förr än socknemännen kommo samman för
att skaffa barnen in på fattighuset, eller auktionera bort dem.
Men den dagen de kommo till den fallfärdiga stugan, där de väntade att
finna barnen, var den tom.
Brädskjulet därinvid, där de visste att geten brukade finnas, var tomt
det med. I stugan var det skuradt och oppsnyggadt, som om gammalt
ordentligt folk ämnade lämna den i andras händer.
Barnen, hvilka de kommo för att taga, hade tydligen gifvit sig i väg
redan föregående dag. Men männen kommo öfverens om, att man nog
inte skulle behöfva vänta länge förrän man hade dem här igen och det
med fattigskjuts från någon af de närmaste socknarna. För öfrigt kunde
nog ingen heller veta, hvilken väg de tagit. Telefon och telegraf funnos
icke där uppe i ödebygden, och man kunde ingenting göra åt saken.
Alla hästar, som funnos i byn, voro med i skogskörslor, hade de också
funnits hemma så hvem hade tid att ge sig ut på jakt efter barnungarna.
"De vände väl tillbaka när hungern tog dem. Det var skada på geten,
den kunde en ha fått sälja åt dom. Men, som sagdt, dom är väl snart här,
bå' ungar och get."
Barnen vandrade sålunda iväg utan att oroas af förföljare. Men där blef
dock, under dagens lopp, en gråt och en jämmer på småstintorna,
Brita-Cajsa och Anna-Märta.
De gräto icke för att de fröso så att näsa och händer voro rågklintsblå
på dem, och tårna så frusna, att de inte kunde stå på fötterna. Nej, de
jämrade sig och gräto i hunger. Den hårdaste brödkant, den minsta
potatis skulle de ha slukat med begärlighet. Men vägen öfver
storskogen var mer än två mil lång, och de hade icke varit innanför en
stugudörr på hela dagen. De höllo sig först undan alla försök därtill, af
rädsla för, att man skulle ta kvar dem och föra dem till fattighuset --,
sen af nödtvång, då det icke fans en än så eländig liten stuga att komma
in uti så lång skogen var.
"Kom Gullspira", lockade Ante till sist. "Jag lider int höra den olåten på
barna. Du få dra 'na ett tag igen Anna-Lisa."

"Ja men de ä rent synd, så många gånger som vi i dag ha sliti i hennes
spenar efter mjölk", invände Anna- Lisa, som var på elfte året.
"Men käre, tig då barn. Ni ska få en mjölkskvätt igen. Gullspira, granna,
fina lill-piga, kom nu så få jag mjölka dej. Barna svält ihjäl."
Gullspira, den, trots ytterlig magerhet, ståtliga gulbruna geten, kafvade
sig fram ifrån tallriset vid vägen, där hon tagit sig ett godt mål. Hon
ställde sig stilla invid Anna-Lisa, som hukade sig ned och drog några
mjölkstrilar ner i den lilla trävril (skål) hon höll med vänstra handen.
"Ge mej å -- Ge mej å", gnällde Per-Erik och Månke, (Magnus).
"Åh ni skulle väl skämmas, stora karlarna. Du Per-Erik är på sjätte året
-- och du Månke på sjunde."
"Näej du, på sjätte är jag, de sa' mor, å tå henne fick jag mjölk ibland
å."
"Men du bli på sjunde till Kyndelsmäss, och de är bara en vecka dit. Vi,
som ä manfolk, ska väl int ge oss öfver så där på rappe. -- Gå före och
håll Gullspira i raggen så frys ni då int om