Barnen ifran Frostmofjaellet | Page 3

utveckling i de hem de vunnit.
Jag älskar de där naiva, allvarsamma och dock ljust leende små
öfvergifna trulsungarna. Deras öde finnes redan delvis i fantasien och
delvis efter verkligheten fullbordadt i mitt inre.
Innerligt önskar jag, att småstugornas barn och barnen i storgårdarna,
trulsungarna i fjällbyar och ödebyggd samt de goda, väl uppdragna
hjältarna och hjältinnorna äfven skola lära sig att förstå och älska de sju
små öfvergifna barnen ifrån Frostmofjället.
Furuliden Stocksund 20 april 1907.
Författarinnan.
-----------------------------------------------------------------
NÖDÅR OCH BARKBRÖD.

Det var nödår uppe i Norrland. "Nödår" betyder, att man är så godt som
utan mat på de ställen, där barnskaran är stor och jordbiten, som man
skall lefva af, liten.
Det gör icke så mycket att den är liten, när sommaren kommer tidigt,
och kornet, som man där uppe bakar det hvita vackra brödet af, mognar
redan i juli, så att man kan få fara till kvarnen och mala mjöl af det.
Inte heller gör det så mycket, om jordbiten är liten när sommaren är
lång och lagom torr, så att potatisen på landet växer duktigt, och man
på hösten i september kan få ta opp både tjugu och trettio stora, granna
potatisar från den håla, där man i juni satte ner en enda, men en med
många "ögon", ty från hvart aldrig så litet öga, eller litet rundt hål på en
potatis, växer det ut rotstjälkar, när den sättes ner i varm, torr sandjord.
Ja, när det blir "godår" uppe i Norrland med mycket regn före
midsommar, värme och stark dagg om nätterna, då slår björken ut och
står doftande fin och fager, då den ett par dagar förut stått med kala
brunglänsande grenar. Åkerbärsblommor sticka upp vid dikesrenarna,
djupröda i färgen som små rosenbarn. I den väderleken bli de snart till
sköna, saftiga åkerbär.
De grå stenhällarna bli öfverdragna med mattor af hvit- och
violettfärgade "natt och dag"-blomster, som leka tittut med
skärblommande kattfötter. Barnen binda sig kransar af dem, bygga sig
lekstugor i sandgroparna, där de höga, granna råmjölksblomstren stå i
täta stånd, rosenröda, stolta i hållningen, och nyponbuskar med
doftande rosor i blom titta ner på dem öfver den sluttande jordskorpan.
Det är glädje och skratt och stoj hvart man vänder sig. Hvita, söta
rofvor som man får äta af, och ärter i fyllda skidor växa ute på åkern.
Nog af bröd, smör, ost och annat godt och rart, finnes äfven inne i
småstugor och fattigmanshem.
Men under nödåren hörs icke mycken glädje af. Snön ligger kvar till
framemot midsommar. Rofvorna, hvilka sent sättas ner som frön i
jorden, hinna knappt knyta sig till en liten potatis' storlek, förrän frosten
kommer och gör det så hårdt och trångt omkring dem, att de ej kunna

växa. Ärtskidorna hänga vissna som små svartnade trasor ute på
ärtåkern, -- inte en enda ärta blir det i dem. Likadant med kornaxen,
som bruka hålla sig så stolta på sina vajande höga stänglar, de hänga
som brutna, fast vid det gröna, korta strået.
Så kan man väl förstå, att under nödår kommer intet korn och inga ärter
till kvarnen och om, på någon högt liggande gård, frosten farit mera
varsamt fram, så är säden ändå så kraftlös och besynnerlig att mjölet
blir gråsvart, och pannkakorna, som man lagar till af det, bli som en lös
lervälling.
Det är icke mycken föda i sådan mat. Barnen bli snart magra. Deras,
under de goda åren rosenröda kinder få en gråaktig färg, och ögonen
äga ej mer den klara glansen.
När barnen i hopar följa föräldrarna åt för att neråt frostfria bygder
bettla om föda, se de ut som små gubbar och gummor. Det skär en i
hjärtat att se dem.
-----------------------------------------------------------------
FÖRSTA KAPITLET SJU SMÅ VÄRNLÖSA.
Under det förfärliga nödåret i slutet af 1860-talet kom en sådan skara
vandrande från Frostmofjället högt oppe i Norrland. Skaran bestod af
en liten flock på sju barn, hvilka ensamma vandrade fram genom
utarmade, vinterödsliga bygder. Ingen far eller mor följde dem åt. Sju
stycken utmärglade små, och den, som liksom förde dem an, var bara
på trettonde året. Han hette Ante, egentligen Anders.
Barnen kommo från Frostmofjället, där frosten också farit hårdast fram
vid gårdarna.
Deras far hade under nödårstiden tagit sig till att supa. Svag och fumlig,
som han blifvit af det och af barkbröd och svältföda, hade han stupat
ned under en jättetall, som han var med om att fälla i skogen. En dag
bars han hem död.

Hustruns bekymmer mångdubblades. Hon orkade ej bära dem längre,
utan hon rent af tärdes bort af sorg, mest svält. För man kan förstå att
de matbitar, som hon kunde få ihop, unnade hon hellre barnen än sig
själf.
När hon nu skulle till att dö, ängslades hon mest öfver att barnen, som
hon arbetat och lidit för, skulle in i fattighuset, eller, än värre, "bjudas
ut