Barnen ifran Frostmofjaellet | Page 2

nå blott de förmögna hemmen, i förenklade, billiga
upplagor komma ut öfver hela landet och lära barnen från de många så
olika landskapen att få syn på och intresse för hvarderas särmärken i
natur, språk, folklif. Sådana böcker skulle möjligen komma att uttränga
den osunda kolportörlitteratur och jolmiga söndagsskollektyr, som nu
frestande bjudes eller påtvingas barnen i alla de tusentals hem, där man
ej har råd att inköpa praktupplagan "af två-, trekronorsböcker som
nöjesläsning för barnen". Ja ungefär så där klubbade han på, talaren.
Hans ord och tankar rotfäste sig hos mig. Redan då beslöt jag att mitt
nästa arbete skulle bli en "Nöjesbok" i ofvannämnda riktning för barn,
med typer just från arbetsklassen.
Det är barn från förfluten tid. De allmogebarn, som jag då kände och
lefde midt ibland, där uppe i ådalen, som jag har tagit mig för att
skildra i det jag låtit sju stycken föräldralösa små på egen hand ge sig ut
från hembygden där, under hårda nödår barkbröd och svält och
fattighus är hvad som väntar dem.
"Mor", hvaraf minnet följer de af hennes läror och exempel
genomträngda barnen har jag tecknat efter typen af de allmogekvinnor,
hvilka då åtminstone icke voro några märkliga undantagsmänniskor
äfven i de fattigaste hemmen.
Modern, som då fick ersätta skolan, eller, när den var ambulerande,

långa tider af året fick ensam sörja för barnens undervisning, såg
minsann ej mellan fingrarna med dem hvarken när det gällde "ordets"
inhämtande i den nu så förkättrade utanläsningen, eller dess
tillämpande i ett arbetsgladt tuktadt sedligt lif inom stuguknutarna, där
föräldrarna då ännu ägde myndigheten.
Det sjöngs mycket både i storgårdar och småstugor den tiden. På det
ensträngade instrumentet, "spelstocken" tog man med stråken "ut" ur
"nummerboken" den stämma i koralen, som föll sig bäst för rösten och
som skulle ljuda samman i den fyrstämmiga kyrkosången på söndagen.
Fiolen ljöd vid fester och glada tillställningar, ofta till sprittande låtar af
bondspelmännens egen komposition. Andliga sånger, folklåtar och
visor tonade ut från storkök, fäbodvallar och drängstugor under en
smittande frisk arbetsglädje. Det låg poesi öfver arbetet, barnen
lockades däraf. Det var ej med tyngd i lynnet och surmulenhet de följde
far och mor i arbete. De voro hemmastadda i stall och ladugård hos
getter och får samt lärde sig att förstå naturvärldens höga, inträngande
språk under vistelse i skog och mark, på getstig och i fäbodar.
"Ante", "Månke", "Per Erik", hvilka traska de ändlösa vägarna fram,
äro omedvetna om de etiska begrepp, den skarpa sanna blick för natur
och folkets sinnesriktning, de därunder tillvälla sig. Maglena, "som ser
där ingenting finnes att se", och "hör där ingenting kan höras" och
hvilken, ett naturens älsklingsbarn som hon är, kan sjunga och dansa
midt under nöd och faror -- hon skall ge af sitt hjärtas, sin fantasis rika
skatter till dem som under lifvets högsta öfverflöd lida brist på sådan
helig gåfva.
Ante skall en gång med kraft och öfvertygelse och med ordets makt
kämpa emot det stora onda, som förtär folket och hemmen. Han har
redan, innan han med småsyskonen trädde in i en gård, kunnat se och
bedöma om nykterhet, ordning och arbetsglädje höllo den vid makt,
eller om superiets förbannelse tryckt förödelsens stämpel öfver folk och
kreatur och allt där både utom och inom. Antes blick har varit skärpt
genom den ångest han erfarit att syskonen, Månke, Per Erik, Anna-Lisa,
Maglena, att dessa små stackare, som han på eget bevåg dragit med sig
ut från hembygden skola besmittas af det onda, som möter deras ögon,

och han afskyr och fruktar detta onda, med en stark andes hela styrka.
Mer och mer växer upp inom honom en till sist obetvinglig önskan om
att med ord, genom kunskapens makt få ge sig i strid mot detta onda.
Han vill en gång lära folket att "förstå Guds röst, och att hitta vägen till
himmelen". Barnen, och folket i gårdarna få delvis tala Norrlands
allmogespråk, detta för att bibehålla lokalfärgen och låta fjällbarnen
kvarstå på det plan i allmogevärlden dit de höra, men från hvilket de
möjligen i läsarens tanke skulle lösryckas om de, med den intelligens
och begåfning de dela med en del af de bildade klassernas barn, äfven
skulle kunna förfoga öfver dessas uttrycksmedel. Det är kanske ej
oäfvet att svenska barn lära att sätta sig in uti de olika landsmålen, och
bör detta ej bli dem svårare än att komma tillrätta med de utländska och
många främmande ord, hvilka vimla i äfven våra barnböcker, men
hvilket missförhållande jag icke utan svårighet sett till att undvika.
Den snart uppväxta generation, som en gång lefde sig in i en barnbok
"En liten värld bland fjällen" skola i slutet af detta arbete återfinna sina
vänner från den tiden, både "Rofvorna" och "Anna Dea".
Meningen är att i en annan fortlöpande del ge en fortsättning af
Frostmobarnens tillvaro och olika