Anna-Clara och Hennes Bröder | Page 8

f?rlovad f?rut! _F?r hon ? ju i Tyskland!_
D? tog jag min hatt och k?pp och l?mnade alltsammans.
Ungdomen har en underlig moral nu f?r tiden!

[Bild]

CLARA
Min dotter, som ?r 5 och 1/2 ?r--det ?r mycket viktigt med 1/2--har ett litet barn. N?gon tycker kanske att detta ?r v?l tidigt, och man blir kanske f?rskr?ckt, d? man f?r h?ra, att min dotter fick det lilla barnet redan d? hon var 3 ?r.
Naturligtvis ?r det icke n?got riktigt barn. Det ?r en docka och hon heter Clara. Hon kom p? julafton och hon var mycket fin. Hon hade sidenkl?nning och bl? ?gon och porslinshuvud och riktigt h?r, som kunde kammas.
D? Clara var 2 ?r, h?nde n?got sorgligt. Hon tappade h?ret. D? min dotter kammade henne en s?ndagsmorgon--det var mycket viktigt, att Clara kammades p? s?ndagen--tappade hon h?ret. Alltsammans satt p? kammen och min dotter gav till ett skrik, s? att alla i huset l?mnade sina sysslor och sade:
--Vad ?r det?
Lovisa, som stod i k?ket och stekte abborrar, tappade en stor sm?rklick p? golvet, min dotters moder, som s?g efter att Lovisa stekte abborrarna, blev mycket f?rskr?ckt och sj?lv sprang jag in och ropade som alla de andra:
--Vad ?r det??
--Man kan se in i huvet p? Clara! skrek min dotter. Man kan se rakt in i huvet!
Och det kunde man. Huvudet var alldeles tomt, det vackra, blonda h?ret hade dolt ett stort, svart h?l.
--S? f?rf?rligt, sade jag. Och s? tog jag bort h?ret fr?n kammen och sade:
--Jag skall gumma fast alltsammans med syndetikon, s? blir hon som f?rut. Var inte ledsen!
--Hon blir aldrig som f?rut, gr?t min dotter.
--Jo, precis som f?rut, sade jag, alldeles som f?rut.
--Nej, det blir hon inte, f?r f?rut visste jag inte att hon hade ett stort, svart h?l inuti huvut! Stackars lilla Clara! Nu vet jag ju det!
--T?nk p?, sade jag, att det finns riktiga, gamla m?nniskor, som ocks? tappa h?ret. T?nk p? morbror Per, han har en vit fl?ck uppe i huvudet. Och han ?r lika glad f?r det.
--Men man kan inte se in i huvet p? morbror Per!
--Nej, gudskelov, sade jag. Men t?nk p? tant Edla, jag skall s?ga dig en sak, men du f?r inte ber?tta det: hennes h?r ?r l?st alltsammans! Men du f?r inte ber?tta det!
Min dotter blev tyst. S? sade hon:
--Men tant Edla gummar inte fast h?ret med syndetikon!
--Nej, hon har n?got annat knep, som vi inte vet, men det ?r lika l?st f?r det.
S? lagade jag Clara. Hon s?g ut precis som f?rut. Och n?r hon hade torkat, kunde man b?rja kamma henne igen. Men min dotter gjorde det aldrig. Hon lade undan Clara och lekte aldrig med henne.
Men p? julafton, d? min dotter var 5 ?r, kom en farbror ?kande i bil. Och han hade med sig ett stort paket och i det paketet l?g en ny, stor docka. Det var den finaste docka vi sett och vi sade allesammans, att det var f?r galet att komma med en s? fin present. Men min dotter blev s? glad, att hon hoppade och skrek av gl?dje. Just en s?dan docka hade hon alltid ?nskat sig.
Hon var kl?dd i en gr?n sammetskl?nning, hon hade svart h?r eller n?stan svart, och hon kunde sova riktigt. Det vill s?ga, hon snarkade inte, men hon kunde blunda helt och h?llet, n?r man lade henne ned. Och satte man henne upp, s? blev hon alldeles vaken igen.
Min dotter h?ll henne i sin famn och gl?mde alla sina andra saker f?r den fina dockan, hon satte henne i soffh?rnet och s?g p? henne och sade:
--Gissa, vad hon skall heta! Hon skall heta Anne-Marie!
Och d? sade vi alla:
--Anne-Marie ?r ett mycket vackert namn! Hon skall heta Anne-Marie!
Och s? var det som p? alla vackra julaftnar. Vi ?to gr?t och den sn?lle farbrorn som kommit med Anne-Marie lekte med barnen tills de blevo tr?tta och b?rjade blinka mot alla ljusen och deras moder sade:
--Nu g? vi och l?gga oss--i morgon ?r ?ter en dag!
S? kommo de i s?ng, men vi gamla sutto uppe, som man g?r p? julnatten och pratade och sk?mtade.
Klockan blev mycket och v?r v?n gick. Jag ?ppnade f?nstret och tog sn? fr?n blecket och kramade en boll och kastade p? honom, d? han kom ned p? gatan. S? ropade vi god natt ?t varandra och allt blev tyst.
Jag gick in i barnkammaren. Min dotter l?g i sin lilla s?ng. Hon hade krupit ned under t?cket och sov.
Jag t?nkte: Var har hon dockan? Var ?r Anne-Marie?
S? lyfte jag sakta p? t?cket. Hon l?g s? stilla och sov, som lyckliga glada barn sova och i sin lilla famn h?ll hon h?rt tryckt en docka, men det var inte Anne-Marie, den stora, vackra Anne-Marie, med gr?n kl?nning och riktiga spetsar p? ?rmarna--det var gamla Clara, den f?rskjutna gamla Clara, med syndetikon i h?ret och ett stort, svart h?l i huvudet, som min