Anna-Clara och Hennes Bröder | Page 9

dotter h?ll i sin lilla famn. Tyst lade jag tillbaka t?cket och log. Ty det var ju som jag sade i b?rjan av ber?ttelsen: min dotter hade f?tt ett litet barn, hon hade blivit mor f?r allra f?rsta g?ngen----
I salen stod min hustru. Jag nickade ?t henne och sade:
--God natt, gamla mormor!
Men hon f?rstod mig inte alls. Gamla karlar, som ha en liten dotter, ?ro ofta s? besynnerliga.

[Bild]

ANNA-CLARA L?R SIG SIMMA.
En dag vid frukosten--det var mot slutet av augusti och sommaren hade ?ntligen b?rjat komma--sade Emanuel s? d?r i f?rbig?ende, som om det g?llt en h?gst alldaglig sak:--I g?r l?ste jag i en tidning om en flicka, som tagit simmagistern vid nio ?rs ?lder.
--S??, sade jag, det var duktigt gjort, och s? t?nkte jag: i vilken avsikt ber?ttar han detta? Emanuel ?r alltf?r h?gf?rdig f?r att intressera sig f?r en flicka, som tar simmagistern vid nio ?rs ?lder. Han skulle inte ens intresserat sig f?r henne, om hon ocks? hoppat direkt ur vaggan f?r att avl?gga alla proven.
Hans meddelande m?ste ha en adress, och den kom ocks?:
--Anna-Clara ?r ocks? nio ?r, och hon kan inte simma alls!
Anna-Claras gr?tsked sj?nk beredvilligt, lugnt och stilla, ned i tallriken, och s? sade hon:
--Var s? god, jag ?r bara ?tta och ett halvt, var s? god!
Emanuel talade r?tt ut i luften som till en osynlig f?rsamling:
--I g?r s?g jag en pojke vid havet, han var h?gst sju ?r, och han hoppade p? huvudet och simmade precis som vi andra.
H?r k?nde jag att det g?llde att f?rsvara en v?rnl?s kvinna, och jag sade:
--M?rkv?rdigt, jag k?nner alla pojkarna p? ?n och jag vet ingen som ?r sju ?r och kan simma. Jag har aldrig uppt?ckt den pojken. Han lever i skymundan, dold och g?md f?r alla och s?, pl?tsligt en dag, st?r han p? en klippa vid havet, hoppar p? huvudet i vattnet och simmar som ni andra. Jag skulle vara dig mycket tacksam, om du, d? du g?r och badar i dag, ville ta med dig min kamera och fotografera den d?r pojken ?t mig. Vi vill s? g?rna ha hans portr?tt att se p? i ensamma stunder.
--Ta honom just n?r han hoppar! sade Anna-Clara, ta honom p? en femtiondedels sekund!
Varp? Emanuel tackade f?r maten och gick ut och tjuvr?kte en cigarrett av k?rsb?rsblad p? baksidan av huset.
Men d? vi blevo ensamma, sade jag till Anna-Clara:
--Det ?r verkligen en stor skandal att du inte kan simma--du som bott s? l?nge h?r ute i sk?rg?rden.
--Jag kan simma tre tag, sade Anna-Clara, bara jag k?nner botten med f?tterna.
--Du skall simma utan att k?nna botten. Och vi skola b?rja lektionerna genast!
Badhuset p? ?n ?r mycket gammalt och mycket f?rfallet. Isarna, vinterstormarna och pojkarna ha f?rst?rt det. Men vattnet i stora bass?ngen finns kvar, ehuru trappan, som leder till det, ?r borta. Men vi beh?vde ingen trappa. Vi satte bara en simg?rdel p? Anna-Clara, och s? sl?ppte vi ned henne i bass?ngen allt under det vi h?llo i linan, som var f?st i g?rdeln. Anna-Clara skrek f?rf?rligt, och pojkarna skreko och kommenderade:
--Ta lugna tag!
--Gapa inte! Du f?r hela Mysingen i magen!
--Spreta inte med fingrarna!
--Ligg stilla! Du sjunker inte! Kruka!
Anna-Clara sprattlade som en ljusbrun groda i vattnet, och slutligen tog hennes fader, som ?r ?msint, och halade upp henne. Och s? kl?dde hon sig, och s? sprang hon i land och ber?ttade f?r alla m?nniskor, som inte varit n?rvarande, att nu kunde hon simma. Hon hade simmat runt n?stan hela bass?ngen och kunde alldeles s?kert simma utan simg?rdeln ocks?. Det skulle hon g?ra s? fort hon fick tillf?lle.
Anna-Clara fick ett tillf?lle. Hon seglade i viken med pojkarna, och d? hon skulle g? i land, steg hon galet och f?ll r?tt i sj?n alldeles vid bryggan. Med kl?der och allt.
--Ta opp henne! skrek Emanuel.
--Vi ska se om hon kan simma! sade Karl-Olov, som inte heller ville bli v?t.
Anna-Clara sprattlade och skrek och var n?ra att sjunka, d? Emanuel nedl?t sig att hugga henne i armen och hala henne ombord.
Vid middagen debatterade vi saken. Och vi kommo alla ?verens om att det var en stor skandal att inte Anna-Clara kunde simma. Och Emanuel sade, att n?sta g?ng fick hon ta sig upp b?st hon kunde.
Anna-Clara teg och led som en liten flicka ofta f?r g?ra, om hon har ?ldre br?der. Redan fr?n barndomen ?r den svenska kvinnan f?rtryckt av den h?rde mannen.
Men f?r Anna-Clara kom uppr?ttelsens dag. En dag g?r hon en expedition in?t ?n f?r att leta efter ett kilo sm?r till maximipris som skall finnas i ett litet torp. Det ?r l?ngt att g?, men det ?r ny v?g, ny skog och nya marker. Och nya m?nniskor, utanf?r den egentliga v?rlden, utanf?r badorten och alla hotellen. Ensamma m?nniskor med annat liv ?n det Anna-Clara k?nner till.
Hon kommer igen p? eftermiddagen utan sm?r men med n?got annat, som betyder o?ndligt mycket