Anna-Clara och Hennes Bröder | Page 6

chokladkaka!
Jag har gl?mt att h?mta chokladkakan p? ?versta hyllan i allra minsta garderoben!
Jag ser henne sitta d?r uppe i sin vita s?ng och bara v?nta.
Vad ang?r henne alla mina ?ventyr, vad r?r henne all h?stens granna f?rg ?ver himmel och jord. Hon skall ha sin chokladkaka! Jag har rest ut f?r att h?mta en chokladkaka och jag skall ha den med mig, d? jag kommer hem! Allt annat ?r av intet v?rde.
Jag g?r ut p? gatan och jag g?r runt kvarteret. N?gon utv?g m?ste finnas!
Att v?nta och g? upp n?r hon somnat? Hon somnar inte. Och i alla h?ndelser vaknar hon f?re mig i morgon bittida.
Att g? upp helt frankt och dj?rvt och s?ga: jag har gl?mt chokladkakan! H?r har du en krona i st?llet! Det g?r inte. Det ?r inte pengar den h?r g?ngen. Det ?r en enda, en best?md chokladkaka hon skall ha.
Jag stannar och funderar. Mitt framf?r mig p? gatan st?r en poliskonstapel. Jag k?nner honom, han ?r en hygglig karl. Han har g?tt p? detta pass i m?nga ?r. Jag skall anf?rtro mig ?t honom!
Konstapeln f?r min historia. Han f?rst?r mycket v?l hur saken ligger och han s?ger:
--Man m?ste alltid h?lla sina l?ften till barn. De ?ro s? noga med det. Jag har sj?lv en liten flicka, s? jag vet hur det ?r. Jag ser ingen annan r?d ?n att redakt?ren g?r och l?gger sig p? ett hotell och sedan i morgon k?per en chokladkaka.
Jag funderar och svarar:
--Det g?r inte. Jag vet inte vilket m?rke det ?r p? kakan som ligger p? ?versta hyllan i minsta garderoben. Jag vet inte vad det ?r f?r fabrikat. Jag kan inte vara med om ett bedr?geri!
--D? vet jag ingen r?d, s?ger konstapeln. Och s? g?r han ifr?n mig och l?mnar mig ensam i m?rkret mitt p? gatan.
Men jag g?r hem och jag t?nker:
H?r ?r ett tillf?lle f?r Slumpen och F?rsynen att visa vad de kunna. Nu f? vi se hur det g?r!
Anna-Clara ?r vaken d? jag kommer. Naturligtvis. Hon sitter r?tt upp i s?ngen och nickar v?nligt.
--God afton, s?ger jag. Nu ?r man hemma igen! Det ?r sk?nt att komma in i ljus och v?rme fr?n m?rkret d?r ute. Men det var vackert bland sk?ren. Ni kan inte t?nka er s? vackert--jag talar fort och snabbt och byter hastigt ?mnen f?r att f? bort den f?rd?mda chokladkakan som sv?var ?ver v?ra huvuden.
--Men det gick h?g sj? p? fj?rden. Och bladen hade gulnat i backen upp till villan. Men alarna stodo gr?na. Det ?r m?rkv?rdigt vad alar ?ro gr?na l?nge p? h?sten. Jag vet inga tr?n som ?ro gr?na s? l?nge om h?sten som alarna. Eken ?r inte gr?n s? l?nge och inte l?nnen heller. De vissna fort, mycket fort....
--Jag tycker du pratar s? mycket, s?ger Anna-Clara. Och s? kommer det: Fick du tag i chokladkakan?
--Chokladkakan, s?ger jag, den ja! Jo visst! Och s? v?nder jag p? huvudet f?r att se p? n?got annat. D? h?r jag ett fnitter. Anna-Clara har pl?tsligt krupit ner under t?cket och ligger d?r och bara skrattar.
Jag rycker av henne t?cket och s?ger:
--Unge! Vad skrattar du ?t?!
--Jag skrattar ?t--att--du har--en chokladkaka--n?r det--aldrig--har legat--n?gon--chokladkaka--p?--?versta hyllan i minsta garderoben--_f?r det var bara--som jag hitta p?_!
D? sl?ppte jag t?cket och gick in f?r mig sj?lv och t?nkte ?ver den evigt unga fr?gan: varf?r skola vi m?n, hur gamla vi ?n bli, l?ta lura oss av kvinnor, hur unga de ?n ?ro?

[Bild]

EN FR?GA.
(UNDER KRIGET 1914.)
Om morgnarna g?r jag ut i skogen med min lilla dotter. Hon leker i en sandh?g med en hink och en spade, hon g?r grottor och f?stningar, och jag sitter bredvid p? ett s?te och l?ser min morgontidning om allt det underbara som h?nder ute i v?rlden. Ibland tala vi vid varandra, min dotter och jag, om sanden och om en liten ekorre, som d? och d? kilar ?ver v?gen. Men s? en dag kommer hon p? n?got nytt, ser p? mig allvarligt och s?ger:
--?r det krig nu, pappa?
--Ja, mitt barn, tyv?rr.
--Vilka ?r det som krigar?
--Det ?r tyskar och fransm?n och serber och ryssar och japaner.
--Kriga inte engelsm?nnen ocks??
--Jo, de ?ro med.
--Varf?r sa inte pappa det?
Man f?r inte gl?mma n?got f?r barn. De ?ro noga.
--Varf?r krigar dom?
--Jag tror att det ?r f?r att dom inte tycker om varandra.
--Varf?r tycker dom inte om varandra?
--Det var en stilig grotta du har gjort.
--Varf?r tycker dom inte om varandra?
--Jag vet inte--det kanske ?r d?rf?r att dom bor f?r n?ra varandra.
--P? landet bodde vi n?ra Malmstr?ms och Fr?bergs men inte krigade vi med dom. S?j!
Paus. S? lades spaden och hinken bort och s? kom det:
--S?j, pappa, varf?r kommer det ingen polis och tar dom n?r dom h?ller p? och br?kar och sl?ss s? d?r f?rf?rligt? Finns det kanske inga poliser i utlandet?
I detsamma kilade ekorren ?ver sandh?gen. Gudi vare tack och lov!

[Bild]

MIN DOTTERS F?RLOVNINGAR.
D? min dotter var fyra ?r, steg